|
|
 Recensioner
Antologi
Svensk Haiku
Så stillsamt vackert twittrar ingen
Tycker ni att twitter är häftigt så vill jag bara påminna om den japanska diktformen haiku - i sin svenska variant oftast tre rader på 5-7-5 stavelser med ett ämne hämtat från naturen. Lilla förlaget Trombone ger i dagarna ut en antologi där debutanter samsas med etablerade poeter, sammantaget hela 50 bidragsgivare. Bäst är förstås Tomas Tranströmer:
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
Så stillsamt vackert twittrar ingen.
Stefan Eklund, Svenska Dagbladet
När det vardagliga nuet betraktas
Kanske är det den moderna enkelheten som åter skapat ett intresset för det mallade, för dikten, för att uttrycka mycket genom till synes lite. Ämnena i "Svensk Haiku" - en samling av okända och kända diktare - varierar lika mycket som deras egna stilar och rytmer. Många är illa valda, onödigt tråkiga (och saknar den poetiska skörheten). De fyller ingen funktion. Jag vill bli berörd, eftertänksam, kanske underhållen - allt på ett fåtal ord. Det lyckas stundtals. När det vardagliga nuet betraktas, blänker till. Som i den här, av Örjan Hallnäs:
vägar i skogen
utlagda av kärlek till
något längre fram
Man stannar upp, läser om; scenen växer i medvetandet. "Stavelseräkningen, som faller sig naturlig på japanska, är mindre viktig" skrivs det i förordet. Om man utgår från det, att kanske inte behöva hålla sig inom 5-7-5 stavelser, ter sig haiku som den perfekta av diktformerna: enkelt, precisist och experimentell. Men jag skulle gärna vilja ha mer förklarande - antologi till trots. Vilka är skribenterna? Thomas Tranströmer förklaras som urmodern till svensk haiku, "han är inte lätt att efterlikna". När jag ser namnen Sture Allén, Magnus Ringgren och ett par till ringer en klocka, men de allra flesta av de 50 författarna lyser bara med sitt namn. Varje författare deltar med en till två sidor - det vill säga två till fyra dikter. Kanske är det medvetet - dikten står för sig själv - men nyfikenhetens sinne tar överhanden.
Som diktsamling är "Svensk Haiku" troligtvis en rättfärdig och komplett sammanfattning om spretigheten, historien och hur modern haiku ser ut. För den redan hängivna, förstås. Min favorit, en dikt av Henrik Lind, sammanfattar hela mitt liv som popskribent och konsertbesökare och känslan av att se något jag inte förstår (men de andra gör):
Skämtsam musik,
men konsertpubliken
gravallvarlig
Fredrik Thorén, Tidningen Kulturen
Kort, koncis, kärnfull – haikun är alltid inne
Här är en ny bok
Svenska Akademiens Sture Allén och Göran Malmqvist gör det, författarna Tomas Tranströmer och Magnus Ringgren gör det. Och allt fler vanliga svenskar gör det också. De skriver haiku.
Haikun är en japansk kortdikt med mycket gamla anor, som på senare decennier har blivit populär i stora delar av världen. Inte minst i Sverige, där det sedan en tid finns ett särskilt Haiku Sällskap för entusiasterna.
Då och då har det publicerats haikudikter i antologiform och nu har en ny samling med svenska haikudikter givits ut av Trombone förlag. Här minglar Svenska Akademiens ledamöter och Nobel- pristippade författare med alldeles vanliga beundrare av haikudikten i skön och mångfacetterad blandning.
Själva haikuformen har vi ju ofta upplevt som ganska sträng och ovillkorlig med sina sjutton stavelser fördelade på tre rader om fem, sju och fem stavelser vardera. Dessutom med ett ämne som bör vara inspirerat av naturen.
Nu skriver Florence Vilén, sek-reterare i Svenska Haiku Sällskapet, i ett förord till antologin, att stavelseräkningen, som faller sig naturlig på japanska, blivit mindre viktig i svensk haikudiktning. Här möts man påfallande ofta av abstraktioner, prosaiska kommentarer till den givna bilden eller långsökta modernistiska metaforer, menar Vilén.
Den aktuella antologin med ett 50-tal bidragsgivare rymmer mycket riktigt också skiftande uppfattningar om hur diktformen Haiku ska se ut. Henrik Lundström, som är en av de 50 bidragsgivarna i antologin, följer dock traditionella regler i följande fina haikudikt:
sommaren tar kväll
till tonerna av syrsor
och svalans kontur
Göran Malmqvist, specialist på kinesisk lyrik, men också stor kännare av den japanska haikun, skulle naturligtvis aldrig drömma om att ge avkall på den klassiska haikuformen. Så här lyder ett av hans förnämliga bidrag:
Bokskogen vaknar!
Själva luften är ljusgrön!
Vem höll i penseln?
Och den mest kände av alla svenska haikudiktare, ständigt Nobelpristippade Tomas Tranströmer, smyckar sin haiku med sedvanligt elegant metafor:
Närvaro av Gud
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port
Länstidningen Östersund
Brännvidd: sjutton stavelser
Canon, Sony, Nikon, Mitsubishi, Toyota, Yamaha. Det är inte få japanska varumärken vi känner till och rör oss hemvant med. Den japanska precisionen, för det är väl i grunden en sådan, tycks ha erövrat världen. Men på fler områden än teknikens.
Inom litteraturen återfinner vi samma precisionstänkande. Och då är vi inne på en sällsynt förnämlig export. För en litteraturälskare kanske den finaste. Haikun. Den japanska kortdikten. Finns idag överallt i världen, på de flesta språk.
Vacker biografi
Brännvidden på haikuobjektivet är sjutton stavelser. Jag vet att det finns de som hävdar att stavelseantalet i dikten är oväsentligt, men om man vill underkasta sig dess ursprungliga stränghet som kan skänka en paradoxal frihet bör man hålla sig till dessa sjutton. Annars kan man lika gärna syssla med ett annat skrivande. Varför kalla det haiku när det inte är det?
Det har skrivits en hel del haiku också i Sverige genom åren. Av kända och okända. I skolorna har det inte varit sällsynt att använda formen i undervisningen. Man lär sig sannerligen vad en stavelse är.
1978 gav den fantastiska essäisten Per Erik Wahlund, med stor kunskap om japansk kultur, ut en sällsynt vacker biografi om den japanska haikumästaren Issa (1763-1827). En av de finaste i denna genre. här är en av Issas dikter:
Det ljusnar till dag
Asamas dimma kryper
på frukostbrickan.
Asama är en vulkan som ligger i den trakt Issa bodde i.
5+7+5 stavelser. Det är den enkla grundregeln. Fast i Japan tillkommer kigo, årstidsord, kireji, pausord och andra finesser som allitteration
och assonans vilka fördjupar det klangliga elementet i dikten.
I dagarna utkommer en liten behändig antologi, "Svensk haiku", på det lilla göteborgsbaserade förlaget Trombone, som står för en spännande lyrikutgivning.
Svensk haiku
Bland andra har gotlänningen Christer Boberg publicerat sin diktsamling "Sekvensen om pappersblomman" där. Han återfinns också i den nya antologin tillsammans med 49 andra poeter. Debutanter och väl kända.
Det är en liten vacker volym i jordgrönt screentryckt omslag med några vita stiliserade grässtrån, en bild som nästan är haiku i sig. Varje exemplar är exklusivt handbundet.
Här är en av Christers haikudikter med en tydlig doft av gotländsk sommarnatt.
Bladet vrider sig
när cikorian drömmer.
Natten pressar på.
En haiku handlar om naturen och det som ska gestaltas är en klarhet eller en känsla för det som upplevs med sinnena. Gärna humoristiskt eller med en lätt ironisk vändning och en viss distans till det skrivna. Här är ett av Bill Larssons bidrag.
morgontidningen
blåser upp på verandan
vinden läser högt
Vår svenske poesimästare Tomas Tranströmer har skrivit ett antal haikudikter varav några finns med här som den kanske redan klassiska
Håll ut näktergal!
ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.
Transponering
Sekreteraren i Svenska Haiku Sällskapet Forence Viléns bidrag har definitivt transponerat haikun från det japanska till det svenska:
En hastig varmkorv,
andedräkten reser sig
i moln på moln.
I den strida ström av intryck, ord, information och brus som sveper över oss idag är haikun en pilspets som skjuter in en klang från den stilhet och tystnad som hela tiden finns där, fast kanske alltmer vid sidan om. Den skönhet vi inte alltid ser, den som Issa redan för tvåhundra år sedan pekade på.
Så vackert! Genom
revan i skjutdörrn flödar
Himlens flod hitin -!
Och som den gamla professorn i sinologi Göran Malmqvist med känslig hand också fångar i sin penna.
Sensommarafton.
Svalorna flyger så lågt!
Myggorna bävar.
Trombone heter förlaget, hittas lätt på nätet. "Svensk haiku" heter boken. Anbefalles starkt till läsning och hugsvalelse. En viktig del i det poetiska husapoteket
Håkan Anderson, Gotlands Tidningar
Svenska poeter i japansk form
Den ordknappa diktformen haiku lever. I den vackert hantverksmässigt producerade antologin Svensk haiku, presenterar det lilla Göteborgsförlaget Trombone bidrag från 50 svenska författare. Bland dem finns etablerade namn som Tomas Tranströmer, Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Sture Allén, Göran Malmqvist och andra, men också mindre kända författare.
Kortdiktformen haiku byggs i allmänhet av tre naturorienterade rader på respektive
5-7-5 stavelser.
Göteborgsposten
Den japanska versformen haiku har fått efterföljare i många länder. Svenska Haiku Sällskapet tillsammans med förlaget Trombones redaktionsråd ligger bakom föreliggande antologi. Bland de femtio medverkande poeterna finns kända namn som Tomas Tranströmer, Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Göran Malmqvist.
Som sällskapets sekreterare Florence Vilén påpekar i förordet gör texterna ett spretigt intryck, då bidragsgivarna har skiftande uppfattningar om diktformen, som ursprungligen var strängt reglerad: tre rader på respektive fem, sju och fem stavelser, med ämnen helst hämtade från naturen och gärna med ett överraskningsmoment på slutet. Så här skriver haikuns svenska mästare Tranströmer:
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
Bokens avslutande dikt av Johan Bergstad, mindre språkligt konventionell, lyder sålunda:
Långfärdsskridskor
skär skär
himmel
Boken rekommenderas varmt även för mindre vana poesiläsare.
BTJ
Fredrik Ahlfors
Arne Ljunghed och de små röda jävlarna
Fredrik Ahlfors (f. 1968) debuterade tidigare i år med romanen Uthamn. I helt annan stil är de korta texterna i Arne Ljunghed och de små röda jävlarna skrivna. Här slår krass realism följe med absurda infall och stundtals surrelaistiska invändningar. Boken innehåller berättelser och prosadikter samt små underfundiga betraktelser kallade prosaetter, skarpt skurna iakttagelser som sällan överstiger en halv sida. Det är en form som passar Ahlfors utmärkt. Där berättelserna, som förvisso är korta även de, ibland går på halvfart och dikterna saknar spets är prosaetterna bitvis riktiga guldkorn. Lättsamt filosofiska och skönt skruvade blir de på en gång överraskande och alldeles självklara. Som helhet är boken sålunda något ojämn, men i slutändan överväger det positiva. Fredrik Ahlfors välskrivna utflykter i vardagen väjer inte för vare sig livets gråhet eller fantasins upptåg.
Peter Viktorsson, BTJ
Den nya "Arne Ljunghed och de små röda jävlarna" är Fredrik Ahlfors andra bok. Tidigare i år utkom romanen "Uthamn", som utspelade sig i Blekinge skärgård. Den nya boken är något helt annat. Nu bjuds vi på korta berättelser och dikter i en uppsluppen blandning. Bland annat möter vi ökenvandraren Douglas, som dör när han äter en kompass, en fluga som utmanar ett löv på tävling, grisen Jens, samt Simon Börjesson, som lättar sitt diktarhjärta för en lyktstolpe.
Det mesta drar med andra ord år det absurda hållet, på ett både anspänt och tillbakalutat sätt. Och där finns som tur är nästan alltid något ytterligare, som gör att man gärna läser om flera av berättelserna. Till exempel är titelberättelsen på samma gång en bekännelse om skrivandets våndor, ett politiskt inlägg och en blinkning åt Stephen King.
Även om många av berättelserna är riktigt roliga, så går det inte att ta miste på huvudtemat - ensamhet och isolering. Ahlfors lyckas ibland gestalta verkligt smärtsamma ögonblick:
Hakan föll ner mot bröstet. Han såg på sina skor. Strimmor av gråspräcklig sten spred sig upp över anklarna, förbi knäna och upp mot midjan. Så kände han hur hjärtat slog långsammare, hur det stelnade. Jag får ett bergshjärta, tänkte han och försökte sluta ögonen.
Kanske är det i grund och botten frågan om en sorts sedelärande berättelser, med absurdistisk eller möjligen patafysisk touch. Rappt och förtätat, det triviala parat med det galna och oväntade. Dikterna som avslutar boken är dock mer att betrakta som ljusa glimtar ur en familjs fotoalbum. Och jag tror att Ahlfors har funnit något helt eget i det lätta, vardagliga och lekfulla anslaget. Här blir dessutom blandboksformatets förtjänster tydliga. Olika genrer och stilgrepp i samma volym känns helt enkelt öppnare, friskare. Mer sådant.
E hjälper mig att skaka
sovheta fjädrar i fönstret
vi tappar taget
likt en förarlös fallskärm
sjunker täcket mot gräset.
Gotlands Tidningar
Fredrik Ahlfors
Uthamn
Händelserna i Fredrik Ahlfors roman utspelar sig i Uthamn i Karlskronas ytterskärgård. Det ligger nära att tro att det är Stenshamn där författaren tillbringade sina barndoms somrar. Uthamn är en liten fin historia, en oförutsägbar berättelse med bra språk som löper fritt och otvunget.
Huvudpersonen i boken är en 39-årig kvinna, en författare som tidigare använt skrivandet för att fly ångesten. På bokmässan träffar hon vännen Carl som är förläggare. Han erbjuder henne att låna hans fars hus på Uthamn för att komma i gång att skriva igen. Hon accepterar efter viss tvekan.
Spännande historia
På ön, som ligger likt verklighetens Stenshamn långt ute i Karlskrona skärgård, kommer huvudpersonen i kontakt med skärgårdsbefolkningen och får av dem höra olika händelser som utspelat sig på ön.
Fredrik Ahlfors bygger skickligt upp en så småningom spännande historia med olika trådar.
Livet flyter stilla fram, med prat i hamnen, några glas calvados på verandan, cykelturer över bron, småprat med öbefolkningen i hamnen.
Dramatik under ytan
Men dramatiken ligger under ytan. Inga stora händelser, men likväl sker något som så småningom sätter igång huvudpersonen Fredrikas fantasi.
Men är det bara fantasin? Kan det ha skett ett mord och vem är i så fall mördaren?
Fredrik Ahlfors skildrar en miljö han uppenbarligen känner väl. Även om platserna är omdöpta som Utklippan till Öppaklippa, Ungskär till Ungholmen där barnen gick i skolan. Hur mycket som stämmer med verkligheten när det gäller den yttre ramen vet jag inte, men den känns trovärdig.
Dialogerna är välskrivna och fungerande. Uthamn är ingen tjock bok, 125 sidor, men också detta lilla format fungerar.
Skönlitterär debut
Boken har getts ut av Trombone, ett litet, nystartat förlag i Göteborg, förlagets andra bok, i en vacker utgåva, häftad, med bild av en inseglingsfyr på omslaget (fotograf Carl Chytraeus).
Fredrik Ahlfors är 37 år. Han har vuxit upp i Växjö, bor i Göteborg och har tidigare publicerat sig i bland annat Bonnier Litterära Magasin, Pequod och Den Blinde Argus. Uthamn är skönlitterära debut.
Blekinge läns tidning
Jag bläddrar tillbaka i den smärta volymen. Jodå, där finns en annan historia, något genomlyst, sprött och undanglidande som både Fredrik Ahlfors och jag fann intressantare.
GT (Göteborg)
Fredrik Ahlfors är född 1968 i Växjö men numera bosatt i Göteborg. Hans debutroman utspelar sig delvis i författar- och förläggarkretsar och tar sin början på en förlagsfest. Huvudpersonen, en kvinnlig författare, träffar en gammal förläggarbekant och flyttar ut till hans sommarhus i skärgården. Där börjar märkliga saker att ske, bland annat börjar folk dö under mystiska omständigheter. Fredrik Ahlfors har en god språkbehandling och texten är rak och direkt och baseras i hög utsträckning på dialoger. Hans språk är varken experimentellt eller nyskapande utan bygger på traditionell romanprosa. Skildringen av författar- och förläggarkretsarna har satiriska poänger. Miljöbeskrivningarna är kortfattade men levande. Kanske är romanens handling något tunn, men Uthamn är ändå en välskriven och intressant debut.
Rickard Lindholm, BTJ
Christer Boberg
Sekvensen om pappersblomman
Christer Bobergs debutdiktsamling är bitvis avskalad och ordsmakande. Tonen är reducerad, som en syntes av Gunnar Björling och japanska haikus. Christer är född i Dalarna, men bor och jobbar som bibliotekarie här på Gotland. Han är även en av två redaktörer på tidskriften Agamemnon.
Dikterna är till formen ganska olika. Det finns de mer "traditionella" blandat med prosadikter och väldigt ordknappa varianter såsom "Eldbrevet" och "Uppvaknandets bok". I just dessa dikter kan jag emellertid tycka att den givna formen styr innehållet lite väl hårt. Det finns dock lysande undantag, som i den sistnämnda där man kan läsa: "Att minnet av dig är en revel", eller "Att tanken är som gälens blinkning". Det är väldigt spännande formuleringar som tilltalar mycket.
Risken med att reducera och åter reducera är dock att man nästan hamnar i ordlöshet. Till slut har man skalat bort varje mening och den tanke man hade från början blir bara några isolerade ord. "Sekvensen om pappersblomman", som boken heter, innehåller dock flera mycket starka dikter. En personlig favorit är "Här är vi":
Här är vi privilegierade
med en smärta som inte känns
En övergiven karpdamm
du glider genom varje natt,
i drömmen som tynar bort
redan i sin början.
Detta är väldigt god och närvarande poesi. Jag avslutar med några rader av Christer Boberg ur dikten "Eldbrevet":
"Som att befinna sig inuti dikten, som att vandra djupt in i ett vidsträckt, kargt landskap". "När inget mer återstår, när medvetandet inte ens är en strimma".
Björn Falke, Gotlands Tidningar
Poesi görs av ord. Men vad poesin inte sällan strävar efter är att uttrycka det ordlösa. Att inte redovisa och utveckla begrepp, utan på något paradoxalt sätt förmedla känslan av det tillstånd då begreppen utbildas. Det är naturligtvis ett vanskligt företag. Men debutanten Christer Boberg - härstammande från Falun, numera bibliotekarie på Gotland och medredaktör för nättidskriften Agamemnon - lyckas ofta.
Han skriver om sådan känsla av närvaro som liknar sin motsats - då den egna identiteten tycks sammansmälta med landskapet och "kroppen förvandlas/ till ett enda, väldigt öga, som inte blinkar,/ utan tar in allt, så mycket som möjligt,/ under en vidsträckt sekund". En sorts självutplåning - "Du behöver inte dig själv". Identifikationen med elementen kan kännas som att vara "inuti elementens/ glödande ässja,/ tills ord/ och begrepp/ gör att den/ åter falnar".
Eller "När det som är bara är och är det helt ensamt".
Det är inte förvånande att Christer Bobergs poetik leder till uttryck där det språkliga är starkt reducerat - poetiken uttrycks poetiskt "Att/jag/arbetar/mig/ner/mot/noll". Ibland blir de korta dikterna och aforismerna hermetiskt tillslutna - men ibland öppnar de sig, drabbar som en zenbuddistisk "koan".
Ett åskväder som en spänd hud över landskapet.
En sönderslagen urna omfamnad.
Bengt Emil Johnson, Dala Demokraten
Sekvensen om pappersblomman är Christer Bobergs debutdiktsamling. Dikterna är koncentrerade språkliga bilder med viss originalitet. De är indelade i fyra avdelningar i enlighet med form och tematik. Här finns såväl stämningsfyllda dikter med lyrisk och musikalisk klang som mer karga och svårtillgängliga dikter med mer experimentella ambitioner. Här finns personligt hållna dikter och mer allmänt resonerande. Christer Bobergs språk är genomarbetat och ambitiöst. Det märks att han har läst mycket poesi. Han skriver med sin diktsamling och dess traditionellt modernistiska språk in sig i den modernistiska poetiska samtida huvudfåran. Sekvensen om pappersblomman är en ambitiös men ojämn diktsamling som blandar starka och svaga partier. Men som debutdiktsamling betraktad är den på intet sett oäven. Christer Boberg är född 1970 i Falun och bosatt på Gotland.
Rickard Lindholm, BTJ
Christer Boberg betraktar avbildningen av en avbildning, och ser materialets värde, kyla och distans. Pappersblomman är evigt lika skön och hållbarare än den levande blomman. Det artificiellas överlägsenhet, befriad från känslor ställs mot doft och liv.
Alltings förgänglighet framträder i Christer Bobergs diktsamling Sekvensen om pappersblomman där "utsuddandets tid", och "utraderandets tid" är förankrad i nuet som om han ville fånga varje ögonblick.
Christer Boberg är bosatt på Gotland och är bland annat verksam som bibliotekarie. Han ges ut på förlaget Trombone som har som ambition att trampa nya litterära stigar i alla former.
Dikten pågår inte, den slocknar.
Utslocknandet som en givande akt.
Negationer återkommer i en strid ström i Sekvensen om pappersblomman och framträder som om de ville påminna läsaren om alltings förgänglighet. Begreppsvärlden "flagnar" och glöden "falnar" innan det slutgiltiga utslocknandet.
Vid varje upprepning av negationer apostroferar poeten alltings förgänglighet.
Att
jag
arbetar
mig
ner
mot
noll
De knappa, avhuggna raderna reducerade till enstaka ord, avskalade till fragment som framstår isolerade där rad och ord skiljs åt lyfter fram varje enskildhet.
Prosadikterna, blandat med längre dikter ger diktsamlingen bredd medan motsatsen det vill säga de ordknappa dikterna skapar koncentration och begränsning i diktsamlingen.
Eva Elmgren, Borås Tidning
Kristian Carlsson
Reevolutioner
Kristian Carlsson (f. 1978) har skrivit en bok som består av till synes mekaniskt infångade textfragment från olika sammanhang. Han betitlar samlingen "kortprosa" men det är i gränszonen till konkretistisk poesi. Kapitlet Utsaga har kommit till genom att författaren slumpmässigt skrivit ner 199 numrerade meningar han fått fram genom att zappa mellan tv-kanalerna. Ett exempel kan låta: "60. Jag kan inte fatta vad Bray gjorde. 61. Det där staketet. 62. Han har haft problem med att kvalificera sig." Ett annat kapitel, Konsistens (websökmotor), verkar författaren ha fått fram genom att söka på orden ett till femtio i en sökmotor och skriva den första meningen som kommer fram: "40/40. Fyrtio kilo cannabis hittades i bildörrar. 41/41. Fyrtioett, slutet är nära."
Reevolutioner är en liten roande bok som med aktuella citat ger en komprimerad samtidskänsla samt en bild av informationssamhällets blandning av högt och lågt. Kanske inte något banbrytande, men en trevlig bok i den "språkmaterialistiska" skolan. Författaren har tidigare bl.a. medverkat i tidskriften OEI.
Peter Björkman, BTJ
Hårdskoj i framtiden
I Kristian Carlssons kortprosasamling Reevolutioner (Trombone), som jag skulle kalla poesi, skenar världens utveckling vidare, rakt förbi den punkt där: ”Vi börjar köpa pengar, inreda i reda pengar. Vi köper hem pengar: sedlar, mynt. Vi köper upp alla pengar som finns./…/ Vi börjar så smått betala med djur. De stora som sedlar, de små som mynt. Både levande och död valuta. /…/ De rikaste börjar dricka oraffinerad råolja direkt från källan och medelklassen blyfri bensin. Vi börjar tåla det.”
Reevolutioner är en hårdskojande liten bok i Ulf Karl Olov Nilssons anda. Den arbetar med att stegra utsagorna in i det absurda. Eller med en tomhet bortom orden som den låter orden peka på, med hela handen. Ibland är det mest avantgardefnissigt, ibland är enskildheterna obetalbara. Vi kommer att få: ”Djur som känner hat men saknar självkänsla.”
Jenny Tunedal, Aftonbladet
Peter Lucas Erixon
Sista rester av det vilda
Efter sju magra år har Peter Lucas Erixon uppenbart beslutat öppna ladorna och ger i dag ut sin andra bok på ett år - ett antal korta texter huvudsakligen skrivna i slutet av 80-talet. På 50-talet sidor rymmer "Sista rester av det vilda" (Trombone) två avdelningar, där den första tar sin utgångspunkt i Psaltarens "Herren är min herde". Jag läser den som en trösterik betraktelse av tillvaron, om födelse, död och den korta tid vi leva här - med mycken möda och stort besvär. Texten dokumenterar den unge Erixon, förundrad över den som bereder ett bord för mig i mina ovänners åsyn. Om nu mina antenner rätt uppfattar den frekvens han sänder på, jag kan nog tycka att en del formuleringar är väl så profetiskt dunkla i sin lyriska grundforskning. Andra avdelningen är mer lättillgänglig med flera naturlyriska övningar, friskt kyliga jämtländska morgnar och aftnar med dimslöjor och årstidsväxlingar. Den unge Erixon får här också samsas med en reflexion om Saddam Husseins hängning. Sammantaget är det definitivt glädjande att Peter Lucas Erixon ser till att få ut sina texter oberoende av storleken på vilka förlag som begriper vikten av svensk lyrik. Mer sådant!
Tomas Larsson, Östersunds-Posten
Det man saknar mest är det som hörs minst. Tystnaden har blivit bristvara i dagens Sverige. Vi vill helst inte veta av den. Frihet skrämmer. Det är i insikten vi blir vilda, insikter kommer när vi ställer oss nakna och nakna står vi bara i tystnaden.
För mig är vildhet sällan något utmanande, explosivt, i sin tur behöver det explosiva inte bullra och föra oväsen. Det vilda hittas i vemodets passion, i längtan efter det ursprung som många förknippar med vatten, i livserfarenheten.
"Vila här där det blir grönt, vatten kommer." Så börjar Peter Lucas Erixons "Sista rester av det vilda", med en lugnande förtröstan. Boken är hans elfte sedan debuten 1983 och blir till en återerövring av skönheten och kraften i det svenska språket. "Vi är här för att tillsammans dö många små dödar."
När Erixon betraktar livets ljus och mörker möter han sorgen utan att förneka smärtan. Han försöker se bortom ordet men använder det så varsamt han kan för att fånga ett ögonblicks lycka och sin hemlängtan. I "Sista rester av det vilda" är årstiderna och livscykeln (födelse - död - födelse) ständigt närvarande.
Peter Lucas Erixon (f. 1962) kommer från Jämtland men har rest mycket i livet. Nyårsdagen 2008 läste han i St. Marks Poetry Project på Manhattan tillsammans med Patti Smith, Lenny Kaye och Steve Earle.
Hans senaste roman "Stoft och vind" (2007) uppmärksammades stort av läsare och kritiker. "Sista rester av det vilda" släpps parallellt på engelska.
Stefan Whilde, Kristianstadsbladet
I år är det hela 25 år sedan Peter Lucas Erixons första diktsamling "Den femte årstiden" gavs ut. Han var då 21 år gammal. Sedan dess har hela tio böcker kommit ut. Men det är 19 år sedan den senaste diktsamlingen. Nu är det dags igen.
"Sista rester av det vilda" är en tunn volym på dryga 50 sidor. Det handlar om prosalyrik. Totalt 21 kortare eller något längre texter; en del berättande och andra mer beskrivande eller registrerande.
Sammantaget är det vackert och vemodigt. Där finns ett sökande efter bilder från förr som jämförs med dagens. Där finns också rörelser i landskap som består av fragment från då, på väg att återgå eller kanske snarare återtas av naturen.
Peter Lucas Erixons två senaste romaner har utspelats i New York. Här är det definitivt en helt annan geografisk utgångspunkt. Det här utspelar sig i jämtländsk glesbygd, i en natur full av minnen och storslagenhet. I en natur där människan är gäst, möjligtvis en brukare men knappast en ägare eller en herre.
Ibland återfinns en känsla för något större. En religiositet, en tro på något annat, större och visare, något som kan visa sig i form av ljus. Men ett ljus som inte bara dyker upp på beställning...
Ordningar dör utifrån och inifrån
Den yta finns inte som kan ersättas med förlorat innehåll.
Eller kanske så här:
Jag lockar på det jag kallar mitt, all den brustna tillit, jag sitter ned och väntar. Bara långsamt låter den sig lockas.
Dessa två citat är ur den längre sviten döpt till "Beskrivningen av ordningen: En psalm".
Det är också den del av boken som är mest traditionell poesi. Sedan kommer en rad mer sammanhängande texter med titlar som ofta är hämtade från naturen eller från månaderna.
Som här ur avsnittet "Februari": Nu står det där, trädet, och samlar sig för vår. Det vet redan vad som ska utspelas under dess mörkt virvlande krona till sommaren: det vet redan vad som aldrig mer ska bli sig likt. Och det är inte sorg. Trädet står inte där som om varje timme var den sista.
Texterna kallas på försättsbladet för "Berättelser och övningar". Ja, det kanske det är. Eller så är det just prosalyriska funderingar över då och nu mot en fond av jämtländska skogar och marker. I vart fall är det både mycket vackert och ofta mycket tänkvärt. Och det är egentligen inte så mörkt som en del av citaten vill ge sken av. För som det står i "Gräns för växling":
Hällar har vänts
Och lampan, jag har sett den tändas.
Och, visst är det en vårbok. En på många sätt intagande målning i ord där det så småningom finns både hopp och tröst mitt i en känsla av vemod. Inte för inte slutar allt med "Moder av tröst":
Ingenting vet jag, bara detta: mörkret, famnen, ljuset, vilan.
Modersfamnen av det mörkast skimrande ljus dit vi ska, dit vi alla ska.
Christer B Jarlås, Länstidningen Östersund
Ett författarskap tar fart igen. Peter Lucas Erixon är en av de många som försvunnit från de stora förlagen för att leta sig runt bland de mindre. Dålig har han aldrig varit, kanske mindre anpassningsbenägen än andra. Förra året kom romanen Stofft och vind, nu är det dags för poeten igen. Sista rester av de vilda är en mycket vacker svit prosadikter om hemmahörigheten i världen, om de det enkla, om vatten och ljus.
Landskapet är Jämtland, sett genom alla årstider. Men det är också ett inre landskap betraktat från stranden av vattenbäckarna i Psaltarens tjugotredje psalm, den om Herren som min herde. "Vatten, där finns ro. Grönska och platser, där ska jag ha min ro. Och en stav av ljus och mörker, ingenting får fattas, inte sorg eller förtröstan och stråle." skriver Erixon. Den urgamla texten ligger som en knappt hörbar basgång under hela boken. Läsaren behöver förstås inte veta ett dugg om det här, dikterna fungerar utmärkt ändå, men det ger en intressant och tidstypisk extra dimension åt dem.
Detta är poesi i och till den reelt existerande verkligheten .Här finns ingenting av den gnostiska idén - annars ganska omhuldad just nu, framför allt av populärkulturen - om att att världen vore ett påhitt av en ond skapargud och att det sanna och goda skulle finnas någon annanstans i en rent andlig sfär.
Det torde väl stå klart för det flesta att det finns en religiös pånyttfödelse i konsterna. Detta sker utan mer omfattande stöd och dialog från kyrkans sida och på trots mot den militanta ateism som tycks dominera offentligheten.
Situationen liknar Hedenius 1950-tal där mot förmodan stora kristet färgade författarskap tog form - Birgitta Trotzig, Ingemar Leckius, Majken Johansson. Och idag frodas, i humanisternas skugga, Maria Küchen, Kristian Lundberg och Peter Lucas Erixon. Det som skiljer ut honom och de andra är att de lyfter, upprättar sammanhang och mening, rekonstruerar världen. Den sönderplockade dekonstruktionen tycks sent om sider få sina mothugg.
Magnus Ringgren, Aftonbladet
Peter Lucas Erixon, född 1962, debuterade år 1983 med diktsamlingen Den femte årstiden. Sedan dess har Erixon publicerat nio böcker med både lyrik och romanprosa. Nu återkommer Erixon till poesin med Sista rester av det vilda. I samlingen avhandlas flera av tillvarons stora ämnen - såsom liv, tro och död - på ett klassiskt vis; det råder ingen tvekan om att den hierarkiska talande stämman tillhör Poeten med stort P. Bokens första halva består av korta strängt sammanhållna dikter som kretsar kring rytm och repetition; små kluriga förskjutningar som förändrar dess mening, riktning och perspektiv uppstår här och var i språket. Där Erixon lyckas bäst alstrar dessa omtagningar tänkvärda språkliga dubbelbetydelser. Samlingens andra hälft består av ett mer prosaiskt material som tilldelats ett större utrymme än de inledande dikterna. Denna text är vacker och metaforisk, men kan dock upplevas som aningen tråkig och enformig; koncentrationen förloras bland den alltför utvidgade naturlyriken.
Kristofer Flensmarck
Erixon has managed to infuse the deep sense of nature presented in this beautiful collection with our waking walking world. His lyric and economic value of consonant clusters and rolling vowel sounds break into a new crest from page to page. A truly rare and totally wonderful book.
Gary Parrish, Farfalla Press
Peter Lucas Erixon
Stoft och vind
"...en lovsång till dialogen."
Magnus Ringgren, Aftonbladet
"Språket är vackert och avskalat, stringent och uppfordrande och i min läsning tar han ännu ett lyckosamt steg i sitt föränderliga författarskap."
Tomas Larsson, Östersunds-Posten
"Helhetsupplevelsen är märkvärdigt levande, det är som att ha följt en glidande kamera med stort skärpedjup."
Per Engström
"Ett formidabelt partitur i romanform."
Stefan Whilde, Tidningen Kulturen
|
|
