|
 Recensioner
Tiden är en fiktion. Världen är bara ett ord som det går att fylla med valfritt innehåll; en verklighet som hela tiden är skiftande. Litteraturen kan skapa en begriplighetsram omkring det omöjliga. Det finns ett bra exempel.
I Fredrik Ahlfors roman Daniil Charms och jag presenteras det en kyrkogårdsarbetare som har uppfunnit en tidsmaskin – eller i vart fall nästan – vilket på ett sätt är symptomatiskt för den här mycket speciella kortromanen där fantastiska händelser och infall förankras i en mätbar verklighet.
Tidsmaskinen behöver bara realiseras. I teorin är den möjlig.
Fredrik Ahlfors verkar mena att världen är också en berättelse, ett slags infall som ligger kaosteorin nära – för om det är möjligt så blir det också rimligt, som att en sen kväll få sällskap hem med Raskolnikov, som att ha den ryske författaren Daniil Charms som farfar – och har man det, då kan man lika gärna uppgå helt i hans existens och bli honom, bli en annan.
Det är en fantastisk historia som Ahlfors presenterar. Han skriver med en speciell slags underskruv. Språket kantrar in mot det omöjliga.
Författaren har en torr, mycket knapp stil. Det fantastiska innehållet står i skarp kontrast till den sparsmakade stilen.
Hela tiden befinner sig berättelsen i en speciell slags rörelse där man faktiskt redan från första början kan förstå att detta kommer att ta slut med en förskräckelse – för hur skulle den absurda humorn kunna vara annat än ett utslag av den djupaste förtvivlan?
Daniil Charms och jag är en underfundig och stilsäker berättelse som ger mig anledning att hålla utsikt efter kommande romaner av Fredrik Ahlfors.
Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad, 11/9-2011.
Det här var en riktigt bra skröna. Det var länge sen en bok kunde överraska mig så totalt. Både med stilen, väldigt lättläst men vältänkt om man säger så. Är allt skrivet redan? Svaret kommer i den här boken, nej!:
Ser att min arm är ett nät av svarta hopfogade bokstäver och jag kan se rakt igenom. Ett nytt skelett. Av text. Mitt kött är som genomskinligt glas.
Gripet ur sitt sammanhang, oförståeligt kanske? men när man läst då förstår man, jag lovar. Skrivandets våldsamma vånda?
Och sen formen, ingen direkt kronologi men klart och tydligt uttalat, dagar före, år före. Det gillade jag. Ibland läser jag böcker som kastar sig fram och tillbaka i tiden så jag blir yr och vet inte var jag befinner mig. Här blev jag yr av andra orsaker. Litterär lycka kanske?
Och så det skruvade, oväntade. Det är ju roligt att läsa det här:
- Läser du Daniil Charms?
- Det finns en intressant episod att läsa i den där. En god vän till Charms, en läkare, utarbetade under sin yrkesbana nyskapande och intressanta diagnostiska metoder. En av dem går ut på att man först placerar ett fat med vatten under den sjukes säng. På kanten av fatet fäster man sedan papperslappar med nedskrivna diagnoser. Slutligen placerar man ett tänt ljus på vattnet som får flyta omkring fritt och så väntar man tills en lapp tar eld.
- Och diagnosen är ett faktum?
- Just precis.
Och alla korta texter som Jelinek översätter, de var så bra. Måste läsas på plats för att förstås.
(Och blommornas växande på graven, jag ryser!)
En välskriven, humoristisk bok med eftertänksamma meningar. Handlingen betyder egentligen ingenting men fungerar fullt ut ändå. Allt finns där, i texten.
Kanske är följande citat författarens programförklaring, han bejakar den i sin bok.
Jag försöker bejaka mina ingivelser. Folk har svårt att hantera det oväntade. Att göra aktiva val är att leva innerligt.
Violens Boksida, 29/11-2011.
Jelinek Sandbergs liv i Växjö är ganska alldagligt, tills märkliga saker börjar hända. Och vad hände egentligen med den ryske författaren Daniil Charms?
Daniil Charms (1905-1942) var en rysk författare som är mest känd för sina udda och absurda berättelser. Han arresterades under Leningrads belägring 1942 och anklagades för kontrarevolutionär verksamhet. Sedan försvann han spårlöst och dog troligen i något av Stalins fängelser. Eller kanske inte?
I Fredrik Ahlfors roman Daniil Charms och jag (Trombone, 2011) ställs mycket på huvudet. Huvudperson i boken är Jelinek Sandberg som bor i Växjö och har det lite halvtrist. Han söker någonting mera och lämnar det invanda livet. Han hamnar i S:t Petersburg och tar in på hotell Rodja på Konsternas torg. Där upplever han spännande möten med nya människor och är med om egendomliga händelser, samtidigt som allting blir alltmer likt en Daniil Charms-berättelse.
Handlingen utspelar sig i olika tidsplan på ett mycket raffinerat sätt och boken är fylld av märkliga händelser och stor humor. Verklighet och fiktion närmar sig varandra allt mera …
En välskriven, underhållande och originell roman, som garanterat gör dig nyfiken på Daniil Charms. Charms mest kända bok på svenska heter Konsten är ett skåp (A&W, 1983). En färsk Charms-samling på svenska är annars Den fyrbenta kråkan (Ramus, 2005).
Thomas Drugg, BibliotekMitt, 8/11-2011.
Daniil Charms och jag är författaren Fredrik Ahlfors tredje bok. Han har tidigare utgivit romanen Uthamn och berättelsesamlingen Arne Ljunghed och de små röda jävlarna, bägge 2006. I den nya boken reser bokens huvudperson Jelinek Sandberg med hjälp av en tidmaskin till Ryssland för att ta reda på vad som egentligen hände med den experimentelle ryske författaren Daniil Charms (1905-1942). Det blir en originell resa där fakta och fiktion smälter ihop och där tidens hegemoni utmanas. Fredrik Ahlfors språk är sparsmakat och förefaller väl genomarbetat. Boken är fylld av underfundig humor och spetsfundiga iakttagelser av mänskligt beteende. Daniil Charms och jag är en originell och välskriven roman som har en fantasifull och medryckande handling. Fredrik Ahlfors är född 1968 i Växjö men är nu bosatt i Göteborg. Han är förutom författare även verksam som radiolog, läkare och förlagsredaktör.
Rickard Lindholm, BTJ, 28/9-2011.
Fredrik Ahlfors (f. 1968) debuterade tidigare i år med romanen Uthamn. I helt annan stil är de korta texterna i Arne Ljunghed och de små röda jävlarna skrivna. Här slår krass realism följe med absurda infall och stundtals surrelaistiska invändningar. Boken innehåller berättelser och prosadikter samt små underfundiga betraktelser kallade prosaetter, skarpt skurna iakttagelser som sällan överstiger en halv sida. Det är en form som passar Ahlfors utmärkt. Där berättelserna, som förvisso är korta även de, ibland går på halvfart och dikterna saknar spets är prosaetterna bitvis riktiga guldkorn. Lättsamt filosofiska och skönt skruvade blir de på en gång överraskande och alldeles självklara. Som helhet är boken sålunda något ojämn, men i slutändan överväger det positiva. Fredrik Ahlfors välskrivna utflykter i vardagen väjer inte för vare sig livets gråhet eller fantasins upptåg.
Peter Viktorsson, BTJ.
Den nya Arne Ljunghed och de små röda jävlarna är Fredrik Ahlfors andra bok. Tidigare i år utkom romanen Uthamn, som utspelade sig i Blekinge skärgård. Den nya boken är något helt annat. Nu bjuds vi på korta berättelser och dikter i en uppsluppen blandning. Bland annat möter vi ökenvandraren Douglas, som dör när han äter en kompass, en fluga som utmanar ett löv på tävling, grisen Jens, samt Simon Börjesson, som lättar sitt diktarhjärta för en lyktstolpe.
Det mesta drar med andra ord år det absurda hållet, på ett både anspänt och tillbakalutat sätt. Och där finns som tur är nästan alltid något ytterligare, som gör att man gärna läser om flera av berättelserna. Till exempel är titelberättelsen på samma gång en bekännelse om skrivandets våndor, ett politiskt inlägg och en blinkning åt Stephen King.
Även om många av berättelserna är riktigt roliga, så går det inte att ta miste på huvudtemat - ensamhet och isolering. Ahlfors lyckas ibland gestalta verkligt smärtsamma ögonblick:
Hakan föll ner mot bröstet. Han såg på sina skor. Strimmor av gråspräcklig sten spred sig upp över anklarna, förbi knäna och upp mot midjan. Så kände han hur hjärtat slog långsammare, hur det stelnade. Jag får ett bergshjärta, tänkte han och försökte sluta ögonen.
Kanske är det i grund och botten frågan om en sorts sedelärande berättelser, med absurdistisk eller möjligen patafysisk touch. Rappt och förtätat, det triviala parat med det galna och oväntade. Dikterna som avslutar boken är dock mer att betrakta som ljusa glimtar ur en familjs fotoalbum. Och jag tror att Ahlfors har funnit något helt eget i det lätta, vardagliga och lekfulla anslaget. Här blir dessutom blandboksformatets förtjänster tydliga. Olika genrer och stilgrepp i samma volym känns helt enkelt öppnare, friskare. Mer sådant.
E hjälper mig att skaka
sovheta fjädrar i fönstret
vi tappar taget
likt en förarlös fallskärm
sjunker täcket mot gräset.
Gotlands Tidningar, 4/12-2006.
Händelserna i Fredrik Ahlfors roman utspelar sig i Uthamn i Karlskronas ytterskärgård. Det ligger nära att tro att det är Stenshamn där författaren tillbringade sina barndoms somrar. Uthamn är en liten fin historia, en oförutsägbar berättelse med bra språk som löper fritt och otvunget.
Huvudpersonen i boken är en 39-årig kvinna, en författare som tidigare använt skrivandet för att fly ångesten. På bokmässan träffar hon vännen Carl som är förläggare. Han erbjuder henne att låna hans fars hus på Uthamn för att komma i gång att skriva igen. Hon accepterar efter viss tvekan.
Spännande historia
På ön, som ligger likt verklighetens Stenshamn långt ute i Karlskrona skärgård, kommer huvudpersonen i kontakt med skärgårdsbefolkningen och får av dem höra olika händelser som utspelat sig på ön.
Fredrik Ahlfors bygger skickligt upp en så småningom spännande historia med olika trådar.
Livet flyter stilla fram, med prat i hamnen, några glas calvados på verandan, cykelturer över bron, småprat med öbefolkningen i hamnen.
Dramatik under ytan
Men dramatiken ligger under ytan. Inga stora händelser, men likväl sker något som så småningom sätter igång huvudpersonen Fredrikas fantasi.
Men är det bara fantasin? Kan det ha skett ett mord och vem är i så fall mördaren?
Fredrik Ahlfors skildrar en miljö han uppenbarligen känner väl. Även om platserna är omdöpta som Utklippan till Öppaklippa, Ungskär till Ungholmen där barnen gick i skolan. Hur mycket som stämmer med verkligheten när det gäller den yttre ramen vet jag inte, men den känns trovärdig.
Dialogerna är välskrivna och fungerande. Uthamn är ingen tjock bok, 125 sidor, men också detta lilla format fungerar.
Skönlitterär debut
Boken har getts ut av Trombone, ett litet, nystartat förlag i Göteborg, förlagets andra bok, i en vacker utgåva, häftad, med bild av en inseglingsfyr på omslaget (fotograf Carl Chytraeus).
Fredrik Ahlfors är 37 år. Han har vuxit upp i Växjö, bor i Göteborg och har tidigare publicerat sig i bland annat Bonnier Litterära Magasin, Pequod och Den Blinde Argus. Uthamn är skönlitterära debut.
Jane Betts, Blekinge Läns Tidning, 1/2-2006.
Jag bläddrar tillbaka i den smärta volymen. Jodå, där finns en annan historia, något genomlyst, sprött och undanglidande som både Fredrik Ahlfors och jag fann intressantare.
Eva-Marie Liffner, GT (Göteborg), 2/9-2006.
Fredrik Ahlfors är född 1968 i Växjö men numera bosatt i Göteborg. Hans debutroman utspelar sig delvis i författar- och förläggarkretsar och tar sin början på en förlagsfest. Huvudpersonen, en kvinnlig författare, träffar en gammal förläggarbekant och flyttar ut till hans sommarhus i skärgården. Där börjar märkliga saker att ske, bland annat börjar folk dö under mystiska omständigheter. Fredrik Ahlfors har en god språkbehandling och texten är rak och direkt och baseras i hög utsträckning på dialoger. Hans språk är varken experimentellt eller nyskapande utan bygger på traditionell romanprosa. Skildringen av författar- och förläggarkretsarna har satiriska poänger. Miljöbeskrivningarna är kortfattade men levande. Kanske är romanens handling något tunn, men Uthamn är ändå en välskriven och intressant debut.
Rickard Lindholm, BTJ.
Så stillsamt vackert twittrar ingen
Tycker ni att twitter är häftigt så vill jag bara påminna om den japanska diktformen haiku - i sin svenska variant oftast tre rader på 5-7-5 stavelser med ett ämne hämtat från naturen. Lilla förlaget Trombone ger i dagarna ut en antologi där debutanter samsas med etablerade poeter, sammantaget hela 50 bidragsgivare. Bäst är förstås Tomas Tranströmer:
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
Så stillsamt vackert twittrar ingen.
Stefan Eklund, Svenska Dagbladet, 23/9-2009.
När det vardagliga nuet betraktas
Kanske är det den moderna enkelheten som åter skapat ett intresset för det mallade, för dikten, för att uttrycka mycket genom till synes lite. Ämnena i Svensk Haiku - en samling av okända och kända diktare - varierar lika mycket som deras egna stilar och rytmer. Många är illa valda, onödigt tråkiga (och saknar den poetiska skörheten). De fyller ingen funktion. Jag vill bli berörd, eftertänksam, kanske underhållen - allt på ett fåtal ord. Det lyckas stundtals. När det vardagliga nuet betraktas, blänker till. Som i den här, av Örjan Hallnäs:
vägar i skogen
utlagda av kärlek till
något längre fram
Man stannar upp, läser om; scenen växer i medvetandet. "Stavelseräkningen, som faller sig naturlig på japanska, är mindre viktig" skrivs det i förordet. Om man utgår från det, att kanske inte behöva hålla sig inom 5-7-5 stavelser, ter sig haiku som den perfekta av diktformerna: enkelt, precisist och experimentell. Men jag skulle gärna vilja ha mer förklarande - antologi till trots. Vilka är skribenterna? Thomas Tranströmer förklaras som urmodern till svensk haiku, "han är inte lätt att efterlikna". När jag ser namnen Sture Allén, Magnus Ringgren och ett par till ringer en klocka, men de allra flesta av de 50 författarna lyser bara med sitt namn. Varje författare deltar med en till två sidor - det vill säga två till fyra dikter. Kanske är det medvetet - dikten står för sig själv - men nyfikenhetens sinne tar överhanden.
Som diktsamling är Svensk Haiku troligtvis en rättfärdig och komplett sammanfattning om spretigheten, historien och hur modern haiku ser ut. För den redan hängivna, förstås. Min favorit, en dikt av Henrik Lind, sammanfattar hela mitt liv som popskribent och konsertbesökare och känslan av att se något jag inte förstår (men de andra gör):
Skämtsam musik,
men konsertpubliken
gravallvarlig
Fredrik Thorén, Tidningen Kulturen.
Kort, koncis, kärnfull – haikun är alltid inne
Här är en ny bok
Svenska Akademiens Sture Allén och Göran Malmqvist gör det, författarna Tomas Tranströmer och Magnus Ringgren gör det. Och allt fler vanliga svenskar gör det också. De skriver haiku.
Haikun är en japansk kortdikt med mycket gamla anor, som på senare decennier har blivit populär i stora delar av världen. Inte minst i Sverige, där det sedan en tid finns ett särskilt Haiku Sällskap för entusiasterna.
Då och då har det publicerats haikudikter i antologiform och nu har en ny samling med svenska haikudikter givits ut av Trombone förlag. Här minglar Svenska Akademiens ledamöter och Nobel- pristippade författare med alldeles vanliga beundrare av haikudikten i skön och mångfacetterad blandning.
Själva haikuformen har vi ju ofta upplevt som ganska sträng och ovillkorlig med sina sjutton stavelser fördelade på tre rader om fem, sju och fem stavelser vardera. Dessutom med ett ämne som bör vara inspirerat av naturen.
Nu skriver Florence Vilén, sekreterare i Svenska Haiku Sällskapet, i ett förord till antologin, att stavelseräkningen, som faller sig naturlig på japanska, blivit mindre viktig i svensk haikudiktning. Här möts man påfallande ofta av abstraktioner, prosaiska kommentarer till den givna bilden eller långsökta modernistiska metaforer, menar Vilén.
Den aktuella antologin med ett 50-tal bidragsgivare rymmer mycket riktigt också skiftande uppfattningar om hur diktformen Haiku ska se ut. Henrik Lundström, som är en av de 50 bidragsgivarna i antologin, följer dock traditionella regler i följande fina haikudikt:
sommaren tar kväll
till tonerna av syrsor
och svalans kontur
Göran Malmqvist, specialist på kinesisk lyrik, men också stor kännare av den japanska haikun, skulle naturligtvis aldrig drömma om att ge avkall på den klassiska haikuformen. Så här lyder ett av hans förnämliga bidrag:
Bokskogen vaknar!
Själva luften är ljusgrön!
Vem höll i penseln?
Och den mest kände av alla svenska haikudiktare, ständigt Nobelpristippade Tomas Tranströmer, smyckar sin haiku med sedvanligt elegant metafor:
Närvaro av Gud
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port
Länstidningen Östersund.
Brännvidd: sjutton stavelser
Canon, Sony, Nikon, Mitsubishi, Toyota, Yamaha. Det är inte få japanska varumärken vi känner till och rör oss hemvant med. Den japanska precisionen, för det är väl i grunden en sådan, tycks ha erövrat världen. Men på fler områden än teknikens.
Inom litteraturen återfinner vi samma precisionstänkande. Och då är vi inne på en sällsynt förnämlig export. För en litteraturälskare kanske den finaste. Haikun. Den japanska kortdikten. Finns idag överallt i världen, på de flesta språk.
Vacker biografi
Brännvidden på haikuobjektivet är sjutton stavelser. Jag vet att det finns de som hävdar att stavelseantalet i dikten är oväsentligt, men om man vill underkasta sig dess ursprungliga stränghet som kan skänka en paradoxal frihet bör man hålla sig till dessa sjutton. Annars kan man lika gärna syssla med ett annat skrivande. Varför kalla det haiku när det inte är det?
Det har skrivits en hel del haiku också i Sverige genom åren. Av kända och okända. I skolorna har det inte varit sällsynt att använda formen i undervisningen. Man lär sig sannerligen vad en stavelse är.
1978 gav den fantastiska essäisten Per Erik Wahlund, med stor kunskap om japansk kultur, ut en sällsynt vacker biografi om den japanska haikumästaren Issa (1763-1827). En av de finaste i denna genre. här är en av Issas dikter:
Det ljusnar till dag
Asamas dimma kryper
på frukostbrickan.
Asama är en vulkan som ligger i den trakt Issa bodde i.
5+7+5 stavelser. Det är den enkla grundregeln. Fast i Japan tillkommer kigo, årstidsord, kireji, pausord och andra finesser som allitteration och assonans vilka fördjupar det klangliga elementet i dikten.
I dagarna utkommer en liten behändig antologi, "Svensk haiku", på det lilla göteborgsbaserade förlaget Trombone, som står för en spännande lyrikutgivning.
Svensk haiku
Bland andra har gotlänningen Christer Boberg publicerat sin diktsamling Sekvensen om pappersblomman där. Han återfinns också i den nya antologin tillsammans med 49 andra poeter. Debutanter och väl kända.
Det är en liten vacker volym i jordgrönt screentryckt omslag med några vita stiliserade grässtrån, en bild som nästan är haiku i sig. Varje exemplar är exklusivt handbundet.
Här är en av Christers haikudikter med en tydlig doft av gotländsk sommarnatt.
Bladet vrider sig
när cikorian drömmer.
Natten pressar på.
En haiku handlar om naturen och det som ska gestaltas är en klarhet eller en känsla för det som upplevs med sinnena. Gärna humoristiskt eller med en lätt ironisk vändning och en viss distans till det skrivna. Här är ett av Bill Larssons bidrag.
morgontidningen
blåser upp på verandan
vinden läser högt
Vår svenske poesimästare Tomas Tranströmer har skrivit ett antal haikudikter varav några finns med här som den kanske redan klassiska
Håll ut näktergal!
ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.
Transponering
Sekreteraren i Svenska Haiku Sällskapet Forence Viléns bidrag har definitivt transponerat haikun från det japanska till det svenska:
En hastig varmkorv,
andedräkten reser sig
i moln på moln.
I den strida ström av intryck, ord, information och brus som sveper över oss idag är haikun en pilspets som skjuter in en klang från den stilhet och tystnad som hela tiden finns där, fast kanske alltmer vid sidan om. Den skönhet vi inte alltid ser, den som Issa redan för tvåhundra år sedan pekade på.
Så vackert! Genom
revan i skjutdörrn flödar
Himlens flod hitin -!
Och som den gamla professorn i sinologi Göran Malmqvist med känslig hand också fångar i sin penna.
Sensommarafton.
Svalorna flyger så lågt!
Myggorna bävar.
Trombone heter förlaget, hittas lätt på nätet. Svensk haiku heter boken. Anbefalles starkt till läsning och hugsvalelse. En viktig del i det poetiska husapoteket
Håkan Anderson, Gotlands Tidningar, 21/10-2009.
Läs, fascineras, imponeras och inspireras
vattnet i tunnan
alla sommarens skurar
blir min spegelbild
Diktraderna ovan är en haiku från en antologi med haiku utgiven i september 2009 på bokförlaget Trombone. I antologin medverkaren mängd duktiga svenska poeter och författare. Haikun ovan är skriven av Bill Larsson.
Att läsa haiku är inspirerande. Det är fascinerande att se hur mycket som kan sägas med så få ord och i så få rader. Antologin har haikudikter från 50 svenska författare, häribland 2011 års Nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer.
Bland övriga deltagare i denna antologi ses etablerade författare ses etablerade författare som Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Sture Allén, Göran Malmqvist med flera. Medverkar gör också flera nya spännande debutanter.
Haiku är en sorts kortdikt som urspungligen kommer från Japan. Den traditionella definitionen är tre rader på respektive 5-7-5 stavelser med ett ämne hämtat från naturen. Innehållet bör gestalta en klarhet eller känsla för vad man upplever med sina fem sinnen. Att detta kan göras på väldigt olika sätt blir tydligt i antologin. Vissa lutar mer åt ordlekar, som Håkan Becker:
Minst hundra kajor
har möte på vägkanten
en kajplats på land
Andra är mer filosofiska, existentiella, som Florence Vilén:
En nykrattad gång,
schersminen fäller kronblad
nästa ögonblick
En av mina absoluta favoriter är av Krister Gustavsson:
Jag såg på månen.
Den skymdes bort av molnen.
Då såg jag molnen.
Det här häftet kommer jag att bära med mig och läsa i lite då och då, för varje haiku har sitt djup och det finns mycket att lära genom att läsa och träna sig på att uttrycka sig kort och ändå säga mycket.
Rosemari Södergren, Kulturbloggen, 13/11-2011.
Svenska poeter i japansk form
Den ordknappa diktformen haiku lever. I den vackert hantverksmässigt producerade antologin Svensk haiku, presenterar det lilla Göteborgsförlaget Trombone bidrag från 50 svenska författare. Bland dem finns etablerade namn som Tomas Tranströmer, Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Sture Allén, Göran Malmqvist och andra, men också mindre kända författare.
Kortdiktformen haiku byggs i allmänhet av tre naturorienterade rader på respektive 5-7-5 stavelser.
Göteborgsposten, 25/9-2009.
Den japanska versformen haiku har fått efterföljare i många länder. Svenska Haiku Sällskapet tillsammans med förlaget Trombones redaktionsråd ligger bakom föreliggande antologi. Bland de femtio medverkande poeterna finns kända namn som Tomas Tranströmer, Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Göran Malmqvist.
Som sällskapets sekreterare Florence Vilén påpekar i förordet gör texterna ett spretigt intryck, då bidragsgivarna har skiftande uppfattningar om diktformen, som ursprungligen var strängt reglerad: tre rader på respektive fem, sju och fem stavelser, med ämnen helst hämtade från naturen och gärna med ett överraskningsmoment på slutet. Så här skriver haikuns svenska mästare Tranströmer:
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
Bokens avslutande dikt av Johan Bergstad, mindre språkligt konventionell, lyder sålunda:
Långfärdsskridskor
skär skär
himmel
Boken rekommenderas varmt även för mindre vana poesiläsare.
Arne Säll, BTJ, 29/10-2009.
En ikonmålare i ständig rörelse
Det finns en logisk ingång till Christer Bobergs andra diktsamling Revel och det är att försöka identifiera samlingens titel– för i samma ögonblick som det är gjort ser man också det litterära
mönstret avteckna sig. Min läsning skedde naturligtvis tvärtemot mitt eget förslag. I den digitala versionen av Nationalencyklopedin hittar jag följande förklaring, och jag citerar stycket i sin helhet: "Revel, liten, smal och långsträckt sand-, grus- eller stenbank som byggts upp på
grunt vatten, från eller utmed stranden genom vågors eller strömmars inverkan. Form och läge ändras ständigt hos en revel och följer skiftningarna i vattenmiljöns dynamik."
Boberg använder sig framför allt av rörelsen som form, en rörelse som häver sig mot det konstanta, i alla fall emot det som upplevs som konstant, precis som vågornas inverkan på strandmarken:
Tänker på vår dotter
som redan finns
fast inte hos oss
som redan har ett liv
men inte med oss
och som skulle fortsätta
ha ett liv utan oss
och vi skulle fortsätta
ha ett liv utan henne
det är svårt att förstå
att hon andas
i denna stund
att hon har en kropp
och ett ansikte
hon är en osynlig gräns
för hur långt vi kan nå
utanför oss själva
våra händer
känner henne redan
de är alltid litet före
de sträcker sig
ut mot havet
medan våra tankar
griper efter något
de inte kan
införliva.
Bobergs stil är reducerad, för att inte säga knapphändig, och precis som hos ikonmålaren låter han själva tecknets innebörd bli avgörande, istället för att gömma sig bakom det som synes vara övertydligt. "Revel" är också till formen en reducerad samling. Dikterna är titellösa, som fragment ur ett vardagsliv som blixtbelyses och plötsligt äger både giltighet och intensitet.
Om det inte hade varit så förmätet och schablonmässigt så skulle jag påstå att Boberg redan nu tillhör våra mest intressanta poeter, även om man ibland anar spår från poeter som Granqvist och Sonnevi.
Lyssna bara på detta korta stycke som rör sig så hastigt från det privata till det allmänna, så kan bara en betydande poet skriva:
Det finns en hypokondrisk skärpa som håller mig
vaken om nätterna. Den antänder ett snövitt punktljus
inuti huvudet, en strömbrytare till hjärnans grymma
slumpgenerator. Vingslag berättar, att varje människa
inom sig bär en stor och ofullbordad kärlek; ett utspillt
eko som i en utrymd väntsal; ett försvinnande i full
aktualitet.
Det är stor dikt, avgörande.
Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad.
Med Revel återkommer poeten och bibliotekarien Christer Boberg med sina andra diktsamling efter debutsamlingen Sekvensen om pappersblomman från 2007. Boken har fyra underavdelningar: Revel, Kirkes ö, Jag ger mig ut samt Och seglet slår. Tematiskt hålls lyriken samman av berättelsen kring diktjagets saknad efter ett möjligen bortgånget du. Med språklig lätthet och stilistisk klassicerad stringens frammanar lyriken en ensam skuggtillvaro full av stark men samtidigt luftig sorg, som endast kan avbrytas genom omfamning av livet istället för döden. Förutom kärleken och döden bereds naturbilder stor plats: poetiska skildringar av stränder och hav där diktjaget vandrar, förtvivlar och längtar alltmedan en revel (sandbank) som ständigt hotas att utplånas av vågorna murar in och härbärgerar minnet av den älskade. Boberg bjuder läsaren på vacker, vardaglig och lättåtkomlig men stundtals aningen diffus och sidmässigt alltför sparsmakad centrallyrik.
Kristofer Flensmarck, BTJ.
Vad är en revel? Finns det? Hela tiden medan jag läser Christer Bobergs diktsamling Revel (Trombone) tänker jag på google, hur lätt det är att ta reda på en sådan sak, mycket lättare än förr, då man tvingades exponera sin bristande kunskap genom att till exempel fråga någon som var smartare än en själv.
Nä, jag låter ordet bli kvar i dikten, låter det bli Bobergs angelägenhet. Jag klarar mig ändå, som det heter i sången. Det är titeln på den första av fyra delar i boken, och där ligger den som något som formas av vattnet, men också är ett motstånd för vattnet.
Jag låter ordet bli hans dikts grå obelisk, grå som i Håkan Lindgrens 70-talsanfrätta omslag, som illustrerar och betonar dikternas otidsenliga betraktelser. Grå som den katalogisering Boberg tillämpar i en dikt, som får mig att minnas de monomana sagor jag berättade när barnen var små, om mannen i Gråköping som vaknade upp i sina grå sängkläder, som åt sin grå gröt till frukost och borstade sina grå tänder och satte sig i sin grå bil för att köra till sitt gråa jobb …
Bobergs dikt är en kapsel utsänd till evigheten. Det vore lätt att avfärda en sådan ambition som inbilsk, tro att någon skulle bry sig. Men allt skapande är besvärjelser mot försvinnandet: vi vet inte på förhand vad det är som (den eventuella) framtiden kommer att intressera sig för. Sapfo hade mage att utropa en profetia om framtiden hågkomst, men det var en replik på bekostnad av så många som gjorde det utan att någon hörde, utan att någon hörsammade.
Försvinnandet finns också utskrivet i det citat av Antonia Gamoneda, som förrädiskt nog placeras längst bak i boken, som ett anti-motto. En försvinnandets trosbekännelse, där vi ska förhålla oss till det trösterika i döden, där det är likgiltigt om vi accepterar utplåningen eller inte. Inte spelar det någon roll om vi inbillar oss en evighet eller om vi – försvinner.
Dikterna i den här samlingen knyts till fyra delar: det är inledningens titeldikt, som på något sätt alltså är förankrad i det tidlösa – även om jag nästan läser dem som vore de skrivna på 40-talet. Det finns där en skörhet, en meditativ koncentration, som jag genast appelleras av. Sedan ett parti om Kirkes ö, nästan lika övertygande, och två korta avslutande förberedelser till – försvinnande.
Olika tillflyktsorter för detta försvinnande representeras i dikterna av sömnen, ledan, sexualiteten, sorgen, döden … Liksom de paradoxer en viss sorts dikt är beroende av:
Jag går in i dig
in i din kropp
av sand och vind
som urholkar ön
jag går rakt in
i vårt gemensamma
försvinnande.
Mest övertygande, tillika mest gåtfulla, finner jag de två första, längre partierna. Där skriver Boberg dikter av hög angelägenhetsgrad, som behåller sitt vackra tilltal även när språket någon gång rafsar till och blir strävsamt.
Björn Kohlström, Bernur, 7/1-2012.
En revel är enligt Nationalencyklopedin en smal och långsträckt sand-, grus- eller stenbank som byggts upp på grunt vatten, från eller utmed stranden genom vågors eller strömmars inverkan. Dess form och läge ändras ständigt och följer skiftningarna i vattenmiljöns dynamik.
I Christer Bobergs nya diktsamling på det lilla förlaget Trombone tjänar reveln som en metafor i dikten. Medvetandet liknas vid revelns aldrig konstanta tillstånd, men fast i sitt givande och tagande.
Bobergs dikter går in i denna naturens skapelseform, manifesterar dess bild i det mänskliga medvetandet, jagets rädsla för att förlora sig och liksom reveln påverkas av psykets underströmmar och vågor. Här finns i samlingens första del en närmast förklarande del: Solreflexen lägger sig tillrätta på ett vitt ark papper, öppnar ett fönster av ljus: "en bild för tänkandet". Här följer också medvetenheten om tänkandets begränsningar och motståndet. Samlingens mittendel rymmer förlust och rädslan för förlust, dess spår:
Du vilar där inne
men du finns inte
du bara vilar
som mitt medvetandes
sandrygg
...
Just mittendelen, Kirkes ö, finner jag allra mest arbetad, hudnära, utelämnande och djupt reflekterande. Det är som om Boberg skriver en kärleksdikt som samtidigt reflekterar över sin tillkomst, försvinnande och begränsade existens via språket. Dikten ställer frågor på ett subtilt men drabbande sätt. Här finns problematiseringen av en psykisk störning, jaget ställer sig utanför och ställs utanför. Medvetandets revel är som ett mynt med två sidor. Vilket som kommer upp, beror det på den som kastar, eller på vindförhållandena? Vansinnet är halt, heter det i en slutdikt. Ibland är det bara svindeln som håller tillbaka. Jag läser denna täta, bitvis ekvilibristiska poesin och får ibland svindel själv. Det finns en dynamik och motsägelsefullhet här som gör att jag bitvis spänner hela kroppen vid läsningen.
Tina Persson, Smålandsposten.
Christer Bobergs debutdiktsamling är bitvis avskalad och ordsmakande. Tonen är reducerad, som en syntes av Gunnar Björling och japanska haikus. Christer är född i Dalarna, men bor och jobbar som bibliotekarie här på Gotland. Han är även en av två redaktörer på tidskriften Agamemnon.
Dikterna är till formen ganska olika. Det finns de mer "traditionella" blandat med prosadikter och väldigt ordknappa varianter såsom "Eldbrevet" och "Uppvaknandets bok". I just dessa dikter kan jag emellertid tycka att den givna formen styr innehållet lite väl hårt. Det finns dock lysande undantag, som i den sistnämnda där man kan läsa: "Att minnet av dig är en revel", eller "Att tanken är som gälens blinkning". Det är väldigt spännande formuleringar som tilltalar mycket.
Risken med att reducera och åter reducera är dock att man nästan hamnar i ordlöshet. Till slut har man skalat bort varje mening och den tanke man hade från början blir bara några isolerade ord. Sekvensen om pappersblomman, som boken heter, innehåller dock flera mycket starka dikter. En personlig favorit är Här är vi:
Här är vi privilegierade
med en smärta som inte känns
En övergiven karpdamm
du glider genom varje natt,
i drömmen som tynar bort
redan i sin början.
Detta är väldigt god och närvarande poesi. Jag avslutar med några rader av Christer Boberg ur dikten Eldbrevet:
Som att befinna sig inuti dikten, som att vandra djupt in i ett vidsträckt, kargt landskap.
När inget mer återstår, när medvetandet inte ens är en strimma.
Björn Falke, Gotlands Tidningar, 3/4-2007.
Poesi görs av ord. Men vad poesin inte sällan strävar efter är att uttrycka det ordlösa. Att inte redovisa och utveckla begrepp, utan på något paradoxalt sätt förmedla känslan av det tillstånd då begreppen utbildas. Det är naturligtvis ett vanskligt företag. Men debutanten Christer Boberg - härstammande från Falun, numera bibliotekarie på Gotland och medredaktör för nättidskriften Agamemnon - lyckas ofta.
Han skriver om sådan känsla av närvaro som liknar sin motsats - då den egna identiteten tycks sammansmälta med landskapet och
kroppen förvandlas
till ett enda, väldigt öga, som inte blinkar,
utan tar in allt, så mycket som möjligt,
under en vidsträckt sekund.
En sorts självutplåning –
Du behöver inte dig själv.
Identifikationen med elementen kan kännas som att vara
inuti elementens
glödande ässja,
tills ord
och begrepp
gör att den
åter falnar.
Eller
När det som är bara är och är det helt ensamt.
Det är inte förvånande att Christer Bobergs poetik leder till uttryck där det språkliga är starkt reducerat - poetiken uttrycks poetiskt
Att
jag
arbetar
mig
ner
mot
noll
Ibland blir de korta dikterna och aforismerna hermetiskt tillslutna - men ibland öppnar de sig, drabbar som en zenbuddistisk "koan".
Ett åskväder som en spänd hud över landskapet.
En sönderslagen urna omfamnad.
Bengt Emil Johnson, Dala Demokraten, 25/4-2007.
Sekvensen om pappersblomman är Christer Bobergs debutdiktsamling. Dikterna är koncentrerade språkliga bilder med viss originalitet. De är indelade i fyra avdelningar i enlighet med form och tematik. Här finns såväl stämningsfyllda dikter med lyrisk och musikalisk klang som mer karga och svårtillgängliga dikter med mer experimentella ambitioner. Här finns personligt hållna dikter och mer allmänt resonerande. Christer Bobergs språk är genomarbetat och ambitiöst. Det märks att han har läst mycket poesi. Han skriver med sin diktsamling och dess traditionellt modernistiska språk in sig i den modernistiska poetiska samtida huvudfåran. Sekvensen om pappersblomman är en ambitiös men ojämn diktsamling som blandar starka och svaga partier. Men som debutdiktsamling betraktad är den på intet sett oäven. Christer Boberg är född 1970 i Falun och bosatt på Gotland.
Rickard Lindholm, BTJ
Christer Boberg betraktar avbildningen av en avbildning, och ser materialets värde, kyla och distans. Pappersblomman är evigt lika skön och hållbarare än den levande blomman. Det artificiellas överlägsenhet, befriad från känslor ställs mot doft och liv.
Alltings förgänglighet framträder i Christer Bobergs diktsamling Sekvensen om pappersblomman där "utsuddandets tid", och "utraderandets tid" är förankrad i nuet som om han ville fånga varje ögonblick.
Christer Boberg är bosatt på Gotland och är bland annat verksam som bibliotekarie. Han ges ut på förlaget Trombone som har som ambition att trampa nya litterära stigar i alla former.
Dikten pågår inte, den slocknar.
Utslocknandet som en givande akt.
Negationer återkommer i en strid ström i Sekvensen om pappersblomman och framträder som om de ville påminna läsaren om alltings förgänglighet. Begreppsvärlden "flagnar" och glöden "falnar" innan det slutgiltiga utslocknandet.
Vid varje upprepning av negationer apostroferar poeten alltings förgänglighet.
Att
jag
arbetar
mig
ner
mot
noll
De knappa, avhuggna raderna reducerade till enstaka ord, avskalade till fragment som framstår isolerade där rad och ord skiljs åt lyfter fram varje enskildhet.
Prosadikterna, blandat med längre dikter ger diktsamlingen bredd medan motsatsen det vill säga de ordknappa dikterna skapar koncentration och begränsning i diktsamlingen.
Eva Elmgren, Borås Tidning, 21/5-2007.
Kristian Carlsson (f. 1978) har skrivit en bok som består av till synes mekaniskt infångade textfragment från olika sammanhang. Han betitlar samlingen "kortprosa" men det är i gränszonen till konkretistisk poesi. Kapitlet Utsaga har kommit till genom att författaren slumpmässigt skrivit ner 199 numrerade meningar han fått fram genom att zappa mellan tv-kanalerna. Ett exempel kan låta:
60. Jag kan inte fatta vad Bray gjorde. 61. Det där staketet. 62. Han har haft problem med att kvalificera sig.
Ett annat kapitel, Konsistens (websökmotor), verkar författaren ha fått fram genom att söka på orden ett till femtio i en sökmotor och skriva den första meningen som kommer fram:
40/40. Fyrtio kilo cannabis hittades i bildörrar. 41/41. Fyrtioett, slutet är nära.
Reevolutioner är en liten roande bok som med aktuella citat ger en komprimerad samtidskänsla samt en bild av informationssamhällets blandning av högt och lågt. Kanske inte något banbrytande, men en trevlig bok i den "språkmaterialistiska" skolan. Författaren har tidigare bl.a. medverkat i tidskriften OEI.
Peter Björkman, BTJ.
Hårdskoj i framtiden
I Kristian Carlssons kortprosasamling Reevolutioner (Trombone), som jag skulle kalla poesi, skenar världens utveckling vidare, rakt förbi den punkt där:
Vi börjar köpa pengar, inreda i reda pengar. Vi köper hem pengar: sedlar, mynt. Vi köper upp alla pengar som finns.
…
Vi börjar så smått betala med djur. De stora som sedlar, de små som mynt. Både levande och död valuta.
…
De rikaste börjar dricka oraffinerad råolja direkt från källan och medelklassen blyfri bensin. Vi börjar tåla det.
Reevolutioner är en hårdskojande liten bok i Ulf Karl Olov Nilssons anda. Den arbetar med att stegra utsagorna in i det absurda. Eller med en tomhet bortom orden som den låter orden peka på, med hela handen. Ibland är det mest avantgardefnissigt, ibland är enskildheterna obetalbara. Vi kommer att få:
Djur som känner hat men saknar självkänsla.
Jenny Tunedal, Aftonbladet, 16/7-2008.
The train I ride is sixteen coaches long.
Goin' down slow.
In the evening when the sun goes down.
Utifrån tjugoen strofer och versrader ur kända blueslåtar har Jonas Ellerström skrivit korta betraktelser, ett slags poetiska miniessäer om de associationer som respektive strof ger honom. Ellerströms reflektioner, som inte nödvändigtvis speglar det låtarna handlar om i originalversion, är ofta tänkvärda och alltid välskrivna.
Å ena sidan är denna lilla bok - den är verkligen liten och tunn - en ganska snabbläst bagatell om till synes ingenting, å andra sidan är Blues, blues, blues en bok som likt välfunna aforismer kan ge läsaren nya insikter. Det är en personligt hållen skrift, men den berör allmängiltiga frågor, såsom bluesen själv gör; vem har inte mått kasst? Likt bluesens stora, uttrycker sig Ellerström med få ord (om än mer akademiskt än vad de stora bluesmännen/kvinnorna gjort), men lyckas ändå förmedla en känsla.
Jonas Ellerström är förläggare, översättare, författare och, får man förmoda, hängiven bluesentusiast.
Nils Ahnland, BTJ, 20/12-2011.
Ellerström låter bluesen ta tonen
Bluesen är en man som begråter sitt oblida öde. Hans kvinna har lämnat honom, han saknar pengar. Utblottad och ensam, kanske till och med på väg att dö tar han ton.
Det är väldigt synd om honom.
Svenska författare – främst manliga sådana – har ofta fascinerats och låtit sig inspireras av jazz och blues: Petter Bergman, Svante Foerster, Gunnar Harding. Och nu tillkommer Jonas Ellerström, mest bekant som förläggare och översättare, med en tunn samling texter namngivna på ett sätt som inte lämnar något utrymme för missförstånd: Blues blues blues.
Hans tillvägagångssätt är enkelt och fruktbart. Ellerström har en bluesrad i huvudet, det kan exempelvis vara "I roll and I tumble, I cry the whole night long" (Muddy Waters) eller "The dogs begin to bark, the hounds begin to howl" (Howlin? Wolf) och till den fogar han en kort reflektion över vad den kan betyda. Ibland blir det aforistiskt oftast en inåtvänd personlig reflektion. Bluesen må stundtals vara självömkande till patetikens gräns men ingen kan ta från den att den handlar om ett existentiellt grundtillstånd.
Jonas Ellerström får precis som bluesmännen mycket sagt med få ord. Blues blues blues är en bok att bära med sig långt efter den första läsningen.
Mats Granberg, Norrköpings Tidningar, 13/12-2011.
|
|
