Recensioner

Örjan Hallnäs

Memoar

Jag får i min hand en diktbok, "Memoar" av göteborgaren Örjan Hallnäs, fast han bor numera i Stockholm. Boken är grym. Hallnäs är en ordkonstnär och en tänkare, och hans dikter går in genom hjärnan men landar i min mage och i hjärtat. Av alla skapelseberättelser jag hört är den här den bästa:

[noll]

allt det andra hände
efter den stora smällen:

stjärnregnet som sprakade förbi
genom vakuumlagren
med hastigheter som armborstpilar i bakhasorna
på jakt efter ljudets upptäckt

den eviga tomhetens upplösning
i himlakroppar och mellanrum,
avsvalnandets epoker
och ett antal skapelseberättelser
slumpvis utspridda och i väntan på

*
planetens öde ligger öde
och avvaktar den första celldelningen

färgskalan är redan storslaget utnyttjad (det har ingen kunnat ana)
inga moln kan ännu få oss att skilja mellan himmel och jord

och nätterna är dagarna

jag gick med fötterna över den
första skrovliga berghällen
vässad av icketiden
och förnam något som kunde vara
sorgen över att inte finnas till

Jimmy Fredriksson, politisk redaktör, GT

"Betydelsen bor utanför ordet i en tempoförändring, ett uppehåll, en blick eller en takträkning, ett stilbrott." Citatet ur dikten Undersökning, som ingår i Hallnäs samling Memoar, kan ses som en programförklaring för poesin i allmänhet och för Hallnäs lyrik i synnerhet. Han odlar betydelseförskjutningar, valörförändringar, laddningsupplösningar och motsatsernas förtätningsfunktioner i en ibland produktiv gåtfullhet och stundom kontraproduktiv kryptering av koderna i sin uppsluppenhet över de kreativa överstegen och "felskrivningarna".

Utanför ordet men i orden ska tillblivelsen, livet, tiden, döden gestaltas, problematiseras och pressas in i och av sina laddningar. Med surrealistiska influenser, blinkningar åt en illusionslös Lou Reed och en illusionsfri Ann Jäderlund och direkta hänvisningar till Edward Kienholz expressivt samhällskommenterande konstverk söker han den magiska förtätningen. Somligt fylls av avklarnad sprängkraft; annat går vilse i den entusiastiska konstruktionen. Men det frustar och lever i denna djupt ambitiösa samling som Hallnäs levererar med humor och en befriande glimt i ögonvrån. Författaren, som är född 1967, har tidigare gett ut diktsamlingen Nu och därefter nu (2007).

Mats Rosén, BTJ

Örjan Hallnäs debuterade förra året med Nu och därefter nu, en fin liten bok där två tunna stränga av av poesi snodde sig om varandra som i en DNA-spiral. Formen låg nära vad danskarna kallde systempoesi för några decennier sedan. Nu provar han det större systemet "diktsamling" i Memoar. Här är han mer klassisk modernist även om en samtida språklek blandar sig i texterna. "Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka" så sa Oscar Wilde. Å andra sidan blir inga poetiska barn gjorda om man inte beblandar sig med den.

Allt händer inte i språket. Det finns en yttervärld hos Hallnäs att se och tänka kring. Ordlekarna är aningen för många, men de avser att ge mångtydiga belysningar åt tingen, de är inte interna språkliga angelägenheter. Bilderna och tankarna är också lite för många, de trampar varandra på hälarna. Den här sortens centrallyrik bör välja sina byggstenar mer noggrant.

Kanske har det här lite överlastade med själva diktsamlingen som form att göra. Allt ska med, allt ska samlas upp och redovisas. Men Örjan Hallnäs är definitivt en poet att räkna med, en författare för vilket språk och värld har samma vikt. Hans vemod har en skarp egg. Så här kan han återge The Beanery, ett verk av Edward Kienholz:

"Något slags människor
och matrester samlas
som disk längs barens kanter,
klockan är tio över tio.
Det är morgon och kväll,
klockan luktar som tio över tio."

Magnus Ringgren, Aftonbladet

Emma Helgesson

Så mycket stolthet man har råd med

Debutroman om porrträsket
Emma Helgesson sällar sig i sin debutroman till den gren av den moderna proletärlitteraturen som behandlar det som vissa kallar sexindustrin och andra porrträsket. På svenska har vi under det senaste året sett böcker som Caroline L Jensens "Champagneflickan. En svensk strippa berättar" och Liw Enqvists "Svenska flicka". I likhet med internationella förebilder vill dessa böcker kittla med självbiografiska element, och man vill dra några slutsatser av de svenska titlarna så är uppenbarligen just svenskheten viktig att understryka, med dess antydan om granntjejig oskuld i mörkrets klor.

Men Emma Helgessons "Så mycket stolthet man har råd med" (Trombone) är rätt och slätt en roman, och för all del en riktigt bra sådan. Som vanligt i den här genren lämnas man i ovisshet om vem som utnyttjar vem. Det finns oftast en moralisk/politisk läsning, och en som noterar glamourliv och - till en början - hiskeliga inkomster för den som glider ned från strippstången och in i prostitution. "Tjugotusen. Är mycket pengar. Teoretiskt skulle det ju kunna vara ett one night stand", funderar Rebecka i Helgessons roman. Korta, elliptiska meningar och mycket dialog. Rebecka håller sig oftast på rätt sida gränsen, men det blir mycket festande, kändiskrogar, kokain, kläder och klubbliv. Som en dramatisk effekt har Helgesson också plockat in en död syster i bakgrunden, för det skall alltid finnas en bakgrund mot gestalter som Rebecka.

Jag associerar mer till Per Hagman och Jens Lapidus än dålig svensk chick-lit. Emma Helgesson har gehör. Och skall man till slut döma i frågan om vem som utnyttjar vem i den här romanen, så är svaret solklart.

Jonas Thente, DN

Distanserat från sexindustrin
Stripteasedansösen Rebecka är en del av den så kallat frivilliga sexindustrin. Hon har inte tvingats eller lurats till klubben i Vasastan, men vet vid det här laget att hennes närvaro där avgörs av var gränsen för stoltheten går för just henne. Det står klart att Emma Helgesson med sin debutroman Så mycket stolthet man har råd med (Trombone) vill skildra en djup kyla och en tillvaro där integritet och sammanhang är flyktiga värden som lätt glider mellan fingrarna. Hon lyckas bra. Men den prisgivna tillgängligheten hos alla med kvinnligt kön , med tröttheten och pengarna som ständigt närvarande motiv. Med det manliga våldet som självklar följeslagare. Personteckningen fungerar dock sämre och karaktärerna blir som mest tvådimensionella. Efter de 148 sidorna har vi knappt snuddat vid att lära känna någon, men den distansen kan mycket väl ha varit författarens avsikt. Men som läsare vill man nog ha mer än ett fragmentariskt utsnitt ur ett liv som inte alls känns färdigskildrat.

Arbetaren Zenit

Livet som ung strippa i Stockholm
Jag tänker ibland på Nina Wähäs roman S som i syster som kom ut på Norstedts häromåret när jag läser Emma Helgessons debut. Jag tänker på den för systerbilderna, instängdheten, desperationen, för skildringen av en stor och gapande ensamhet. Så mycket stolthet man har råd med skildrar i korta prosastycken den nästan ännu tonåriga strippan Rebeckas liv under några helvetiska månader. Stockholmsnatten är en urgröpt flickkropp, en förlorad ungdom, ett laglöst, föräldrarlöst tillstånd. Emma Helgesson fyller Rebeckas tal med slang och frejdig, ja, tapper brudsnackskyla. Prosan blir också som bäst där, när Helgesson låter den bli enkel, rå, tom. Problemet med den här typen av skildringar av en undre och utsatt miljö är att de ofta riskerar att kantra över i moralism och sentimentalitet. Det gör också Helgessons roman, åtminstone bitvis. Bland annat genom att skriva in en systertematik i berättelsen, onödig och malplacerad, och som texten dessutom drar stora växlar på. Rebeckas liv som strippa antyds nämligen ha föregåtts av en lillasysters självmord. En bakgrundsteckning som ger en på en gång överflödig och alltför ytlig psykologisk kontur åt porträttet av Rebecka. Så mycket stolthet man har råd med drabbar som mest när språket förmår upprätta ett blankare rum för detta stumma, liksom undergivna mänskliga sönderfall, där orsak och verkan upphör att vara enkelt meningsbärande kategorier. Der finns dessutom redan en annan, betydligt mera intressant systerbild i Helgessons roman. Det är relationen mellan Rebecka och hennes rumskompis Anjelika, strippkollega och ständigt psykiskt och fysiskt misshandlad av sin pojkvän. Symptomatiskt nog tycks deras vänskap också skrivas in i handlingen som i förbifarten, förstrött, som en lika självklar del av Rebeckas livsmiljö som tröttheten, kokainlinorna, och strippklubbsstammisarna. Förhållandet till Anjelika pekas till skillnad från erfarenheten av självmord inte ut som ett dramaturgiskt rorationscentrum. Ändå, eller kanske just därför, blir den mera avgörande och precis. Rebecka och Anjelika relaterar till varandra likt två övergivna barn. De delar en syskonlik ödesgemenskap – klaustrofobisk, erotisk, krampaktig, ömsint, benhårt lojal. En gemenskap som är lika delar fängelse och överlevnad. Jag kommer att minnas Emma Helgessons debutroman för skildringen av deras tätt liggande och alkoholiserade små kroppar i gryningsljuset.

Hanna Nordenhök, Aftonbladet

Från livet i den ohyggliga marginalen
Hudiksvallsbördiga Emma Helgessons romandebut, så mycket stolthet man har råd med, är ett utsnitt ur en stripteasedansös sorgliga liv. Skriven med en ganska klinisk prosa och med en distans som kanske skapar klarhet men också fjärmar personerna, allrahelst huvudpersonen Rebecka, från den inlevelse som läsning ändå kan skänka.

Kanske är dialogen, i all sin precisa korthuggenhet, utformad just för att förmedla den känslokyla som sveper in Rebecka som ett pansar mot mer eller mindre vidriga besökare på de klubbar där hon uppträder. Vad inte de vanliga fyllorna åstadkommer klarar hennes egna känsloavstängningar. Och dialogen surfar på en yta av, ja mest ingenting. Det är som att avlyssna ett neutralt vardagsprat vägg i vägg med undergången. Eftersom man inte kan tala om det uppenbara helvetet så pladdrar man om det uppenbart banala.

Jo, jag hade föredragit en skildring med större möjlighet till medkänsla och vrede. Visserligen öppnar sig kanske ett alternativ för Rebecka, men om hon så tar sig över till en vanlig arbetsmarknad står den där känslan av Mårran kvar omkring henne. Gräset tycks frysa där hon går. Det är ohyggligt och väl förmedlat av Helgesson. Och själva titeln är förstås djupt deprimerande.

En debut alltså, omsorgsfullt utformad, framför allt i en dialog som verkar saxad ur det liv som levs i marginalen. Jämna barrundor, en lina kokain då och då och en ångest och rädsla som hålls på knappt armlängds avstånd. Alltsammans är egentligen bara förfärligt, som att någon gläntat på en dörr bakom vilken man inte alls vill titta.

Den förnedring Emma Helgesson beskriver kallas ibland av förvirrade debattörer för sexarbete, som vore det någon slags social terapi. Istället handlar det om den grövsta form av underordning och förtryck. Den närmsta och troligaste utvägen för Rebecka och hennes vänner är naturligtvis att gå under, det är nämligen i den marginalen de lever. Den marginal som gränsar till det som kallas normalitet verkar ligga på ljusårs avstånd.

Jan-Olov Nyström, Hudiksvalls Tidning

Att dansa på motsatt sida normen
Texten slängs i läsarens ansikte som en betraktelse både utifrån och inifrån det som samhället inte vill kännas vid, det som kallas för sexindustrin. Mötet är fragmentariska ordföljder, excerpt från ett liv som, lapidariskt, är på dekis. Emma Helgesson går inte på myten om den lyckliga horan, hellre väljer hon att inte problematisera sexhandeln ur det perspektivet utan ser till individernas inbillade självaktning och nödtvungna naivitet. Ibland lite för mycket - sexköparna avfärdas alltför snabbt som smågulliga eller motbjudande, en eventuellt psykologisk dimension hade stärkt trovärdigheten i könshandelns schackrande. I sexindustrin är tillvaron förvisso okänslig, en likgiltighet för människors liv som oförfalskad ges uttryck genom bokens narrativ, men den hårdhudade betraktelsen av densamma ger läsaren litet utrymme att fånga sinnesstämningar och känslor.

Det finns tidigt en önskan att bekanta sig med huvudpersonen Rebecka bortom hennes hårda yta som tar form i texten, men samtidigt är avståndstagandet den eventualitet som strip-teasedansösen har som bagage. 'Så mycket stolthet man har råd med' kräver att läsaren själv tar ansvar att hitta karaktärernas individualiteter, även om Helgesson berömvärt undviker att beskriva en skoningslös misogyni.

Att behandla verkligheten som den förmodligen ser ut i större utsträckning än bygga en dikotomisk världsbild har både sina för- och nackdelar. Den riktiga verkligheten i det samhälle som vi alla har utanför dörren är en blandning av gott och ont i en gråskala som ger normativt beteende möjlighet till generösa utsvävningar, men det är också den verklighet vi har. En uppdiktad verklighet känns mer av akademisk natur och ett diskussionsämne på filosofisk nivå. För det första kan det sägas vara en fråga om moral. Vilken rätt har vi att klandra en annan människa för dennes val? Vad är ens eget val? Finns det en fri vilja? Frågan om strip-tease som företagsamhet kan göras långt mer komplicerad än vad som är tjänlig kunskap för debatten om den, men det ena ger ofta det andra och utan att belysa strukturerna i samhällskulturen så förringas betydelsen av, och möjligheten till, förändring. För den som lever i samhällets skuggsida kanske dylika argument är ovidkommande, där situationen som sådan kräver att känslorna och lustarna härdas och så trycks undan. I 'Så mycket känslor som man har råd med' så hamnar fokus på en förmåga att "stänga av" sina känslor, att visa upp en yta och inte låta något tränga igenom, så är också dialogen opersonlig och kommunikativ rakt igenom bokens 150 sidor. Emma Helgesson levererar en bild av ett oundvikligt olyckligt slut, ett kallt och hårt slut som tyvärr inte bara är fiktion. En samtida snarlik tillvaro påträffas varje dag, om än undanskymd. Tyvärr saknas en vrede och ett genuint gemensamt motstånd kontra de profitörer och könshandelns självpåtagna grandseigneurer som utnyttjar den tillvaron, så i Emma Helgessons bok som i samhället där den är publicerad.

Nils Jernelius, Tidningen Kulturen

Att arbeta som stripteasedansös i Stockholm är långt ifrån glamoröst, inga jobbförmåner så långt ögat når, möjligtvis fri sprit efter stängning med risk för att däcka på klubben och inte veta vad som har hänt när man vaknar upp igen. Välbetalt är det inte heller, med en månadslön som ett studielån, inklusive dricks, kommer man inte långt. Det är en slitsam tillvaro som huvudkaraktären lever i, och när hennes kollega och tillika inneboende går över till porrfilmsbranschen bestämmer hon sig för att försöka lägga av med att jobba på klubben och starta sitt riktiga liv. Men spriten, de snabba pengarna och de snabba kickarna lockar och pockar. Språkhanteringen är lika rå som innehållet. Emma Helgessons debut är en rak redogörelse för hur det kan vara att vara en del av Sveriges sexindustri och om att ha önskedrömmar om att åtminstone någon gång få sova ordentligt.

Sara Sivre, BTJ

Tomhet och tristess
Man undrar om det verkligen kan vara sant att flickor och kvinnor behandlas, inte som djur utan som gods, varor, saker, som det skildras i tidningar, böcker och filmer? Här i Sverige, i dag, år 2009?

Media fyller på om razzior mot män som sysslar med trafficking, kända av polisen, släppta i brist på bevis... Rättssamhället talar, integriteten måste värnas, annars blir man så kränkt. Vem skyddar kvinnors integritet och frihet att utan risk för tafs och våldtäkt röra sig på gator och torg, utbilda sig, ha lika rättigheter med mera? Flickor får inte gå i skolan, kvinnor stenas, hedersmördas, och i Burma är generalerna så rädda för kvinnor att fredspristagaren Aung San Suu Kyi efter tretton års husarrest nu måste fängslas.

Sätten är många att vidmakthålla männens dominans. Könsmaktsordningen ska inte rubbas, nej, nej.

Detta är tankar man får vid läsningen av Emma Helgessons bok, som skildrar Rebeckas liv som stripteasedansös. Författaren håller sig neutral och moraliserar inte. I själva rubriken ligger dock kritiken mot samhället, ungefär som " jag är fattig och har inte råd att vara god, ärlig eller anständig."

Innehållet i boken, det vill säga glimtar av Rebeckas morgnar, dagar, kvällar och nätter, hemma och på barerna, är utmärkt gestaltat. Tomheten och tristessen tar andan ur en.

Författaren lyckas återge stämning och miljö så att man känner dofterna av billig sprit, spyor, bakfylla, dammiga sammetsdraperier och skavet av högklackade skor. Här råder glädjelöshet, våld, kåthet och råhet.

Rebecka anar kanske kärlek och trohet någon ynka gång, men sviks och blir tuffare och dricker hårdare. Vänskapen och fnissigheten mellan dansöserna underlättar en aning, och gör att Rebecka måhända inte varje minut drömmer om ett annat liv. Dialogerna är levande och bidrar till en gripande skildring av den stolthet Rebecka har råd med.

Och man ställer sig bävande frågan: vilken stolthet har män råd med – eller inte?

Karin Letz, Skånskan

Simon Jensen

Skärmen

Civilisationskritik som slår med full kraft
Det var länge sedan jag läste en sådan förbryllande dikt som den som debutanten Simon Jensen skriver. I det medföljande brevet skriver förlaget att Jensen är jazzmusiker - och mycket riktigt finner jag en hemsida där musikern Jensen presenteras. Förvånande, tycker jag i alla fall medan jag läser och läser om den tunna volymen. Dikterna är nämligen i det närmaste helt utan rytm och musikalitet; möjligtvis är det ett medvetet drag för att ögat skall stanna upp vid de enskilda delarna.

Jensen skriver en modern civilisationskritik. Han passar på att använda en del lexikografiska stilpoäng - en del av mig önskar att det hade funnits fler av dessa destillat av samtiden, exempelvis skriver han så här om "nirvardag", vilket skall förstås som en kombination av nirvana och vardag:

nirvardag subst. ~en ~ar • veckodag vid vilken personligheten utplånas och människan förgår efter att stresscirkeln slutits; särsk. inom karriärismen: jag drömmer om rikedom varje ~; nirvardagdrömmare  äv. med negativ biton: öppet ~ar, 00-24, lögndagar 9-15; till ~s hinner vi inte äta

Jensen skriver en civilisationskritik som vänder udden mot det samtida konsumtionssamhället. Skärmen går att förstå på samma sätt som den Strunge som skrev Billedpistolen eller Nigger - det vill säga, ett ursinnigt raseri, en slags motsång mot den samtid som befläckar det i oss som är mänskligt:

Dagen när min dator
svettas så satans ...

Vi närmar oss slutet.
Strömavbrott varje dag efter lunch.
En gammal socialist från nittiotalet
slår med sin käpp mot skärmen.

Min koja fylls med tv-blod.
Jag dricker det ur ett bildrör
och när allt är borta
möter jag mig själv.

Det finns en del ojämnheter i Skärmen – och dem kan jag leva med eftersom det finns en uppriktighet, en slags naivitet som gör att man bortser från sådant.

Simon Jensen debuterar med full kraft och det är mer än givande att tillbringa ett par timmar i hans sällskap.

Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar

Sorgen att existera
"Inne i varje människa/finns ett starkt och fruktansvärt djur. / / Från tid till annan/kan man känna hur det bökar och grymtar därinne", skriver Simon Jensen i sin debutsamling Skärmen. Djuret är det förödande informationsdjuret, grisen, som med sin enorma käke biter och förvandlar människan till ett kyligt bulldozerliknande monster.

Jensens öga sveper över urbana block och samlingar, ibland på avstånd, ibland mitt i händelsernas centrum. Han skiftar mellan vi och dem, mellan berättande och reflekterande, långt och kort format. Gemensamt för dikterna är den civilisationskritiska skällan.

Världen i Skärmen är mörk och falsk. Jensen spottar och morrar över moralisk förflackning och konsumtion, men han låter också diktjaget förfasas över insikten om sin egen roll i samtiden. Han skriver:

Jensens dikter styrs av infall och drifter, mest till innehållet, men även rent grafiskt. Det finns ett par exempel i Skärmen där han låter orden illustrerande och lekfullt formera sig som geometriska figurer. Oftast håller han sig dock närmare prosaberättelsens kanter och lägger krutet i den förmedlade stämningen.

Men någon större musikalitet går inte att urskilja i Jensens diktverk, trots att han är jazzmusiker. Hans dikter domineras istället av känslor som vrede och hopplöshet. Men i de kantiga stroferna ryms det också humor och hopp, något som även går att spåra i de lexikala djupdykningar som inleder varje avsnitt. Här smälter ord som "dödlig" och "dygdig" samman "dydlig", "nirva´na" korsbefruktas med "vardag" och blir "nirvardag". Dessa ingående utredningar av beståndsdelar och utläggningar om hur sammansättningarna kan tolkas blir navigeringspunkter i Jensens civilisationskritik.

Sammantaget är Skärmen en kraftfull, men spretig diktsamling. Jensen droppar många skarpa sentenser om förlorade värden och en förödande frammarsch, men ibland sveper han så hastigt att stroferna skaver mot sina egna beståndsdelar.

Jonna Fries, Tidningen Kulturen

Frank W Lorenzen

Utdrag ur Ändamålslös ändamålsenlighet - en gestaltad etik

Om det är så att alla skrivna texter är stumma och livlösa och att läsaren är dess enda frälsare, kanske man kan säga att det är läsaren som, inte skriver, men väl "gör" texten.

Läsarens medansvar - eller medskyldighet - är då betydande. Tanken blir skrämmande först när man tänker sig alla på ytan civiliserade människor som slukar detektivromaner som innehåller de mest brutala och vedervärdiga brott, är dessa läsare medskyldiga till mord, våldtäkter och andra brott?

Detta experiment i text prövar översättaren Jonas Rasmussen när han ikläder sig en fiktiv dansk professors roll och ger ut ett antal korta texter i hans namn, försett med ett förord som ska ge denne påhittade författare ytterligare ett lager autencitet. Men hänvisningarna till Roland Barthes och blinkningarna till metalitteraturens mästare, Jorge Luis Borges, ger vid handen att vi här har en annan bibliotekarie, Rasmussen själv, som ursprunglig upphovsman till Lorenzens texter.

Så passande då att den första är just en pastisch på en antikverad mordgåta. Och mördaren är som ni förstår...ja gissa vem? För övrigt består boken av tre korta texter. En vindlande mening vars innehåll negerar sig självt. Handlingen försvinner alltså som en rökslinga i intet. Det är roande och experimentellt men detta litterära recept har använts förut och Rasmussens entusiasm känns en aning studentikos. Men medvetenheten och ambitionen är det inget fel på. Ramussen har tidigare översatt författarprojektet clausbecknielsen.net och Knud Muncks nyutkomna biografi över den danske poeten Michael Strunge.

Mats Granberg, Norrköpings Tidningar

En antideckare i fickformat
Man vet inte mycket om det lilla bokförlaget Trombone. Det har funnits sedan 2005 och ger företrädesvis ut böcker i det lilla formatet. Redaktionsrådet har valt att vara anonymt – för att kunna behålla sin "oinskränkta integritet" som det står på förlagets hemsida.

I den stramt hållna "Epifysikserien" presenterar man till en billig peng experimentella och nyskapande verk, och den senaste boken i raden är danske Frank W Lorenzens "Ändamålslös ändamålsenlighet" (i översättning och med förord av Jonas Rasmussen). Boken är ett intrikat spel med de roller som finns att tillgå för författaren, berättaren och läsaren och en lek med de traditionella genrebeteckningarna. Är det en deckare? Jodå, ett mord begås. Men kanske borde man snarare kalla det en antideckare eller en språklig nedplockning av deckaren i dess beståndsdelar. En av karaktärerna, den i den mördade Hr Klémens så förälskade fröken Lindh, pekar på berättelsens brännpunkt när hon i polisförhöret frågar: "Vill länsman att jag diktar eller talar sanning?". Vad som är lögn och vad som är sanning i den här boken är helt enkelt omöjligt att veta. Här begås ett lustmord på själva berättandet som sådant.

Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

Ändamålslös onani är helgerån
Om man ville vara snäll, skulle man kunna kalla denna lilla bok "koncentrerad". Om inte, skulle man helt enkelt kunna kalla den "tunn". Jag väljer som vanligt att lägga mig någonstans mitt emellan. Förlaget Trombones "epifysik"-serie föräras här med ett bidrag från en viss Frank Lorenzen.

Enligt förlaget en före detta "fic prof" i litteraturhistoria vid Köpenhamns Universitet. Fic Prof? Fic för fiktiv, högst sannolikt. (Är det en ödets ironi eller en medveten "poetic licence" att det på förlagets hemsida istället för ett foto på författaren står "Självbild saknas"?)

Ett kort stycke, kapitellångt, utgör ytan för en detektivhistoria om en författare, en konstnär, en polis och ett hembiträde i Stockholm i mitten av 1800-talet. Det finns även en introduktion, av "berättaren" (markerat särskild från "författaren") och dessutom, kanske för att fylla ut volymen lite mer, en introduktion av översättaren.

Och vad handlar det om? Ja, inte om berättelsen, det står klart redan innan man ens öppnat det lilla häftet. Men berättelsen i sig, "an sich", "en soi", o.s.v. handlar det desto mer om. Här präglas allt från början till slut av en i det närmaste religiös dyrkan av Jorge Luis Borges och dennes kreativa fantasier och författarskap.

Det är svårt att återskapa eller delge inspiration (för att uttrycka det diplomatiskt) från en ande så utmejslad som Borges. Det intellektuella författarskapets charm bygger i hög grad på att läsaren sveps med till nya dimensioner av förundran och förståelse.

Så dock inte i denna bokstavligen ändamålslösa ändamålsenlighets fall. Här faller Herr fiktive Lorenzen på startlinjen och kravlar manierat runt i metaresonemang som var fräscha på 30-talet.

Översättaren Jonas Rasmussen skriver i sitt förord: "Genom denna bok får nu svenska läsare ett smakprov på Lorenzens krävande stil och högt uppskruvade ambitionsnivå." Ett sofistikerat uttryck för intern humor eller är översättaren hög på butangas? Helhetlig ambitionsnivå? Tja, vad ska man säga? Korrekturfel och inkonsekventa titulationer (du/ni) i en Grönköpingssvenska som tyvärr, misstänker jag, eftersträvar Strindberg.
Men skam den som ger sig! Jag erbjuder här ett alternativt slut på historien, helt gratis.

Följande högtravande stycke avslutar (?) berättelsen, artikulerat genom det metaresonerande hembiträdet: "Vem du än är som berättar det här så ska du veta att även du dör genom att sluta berätta. När texten är slut för läsaren så dör även du. Det är du som är berättaren", upprepar hon, och slutligen fäller hon sin dom med en väsande viskning: "Och det är du som är mördaren."

Jag väljer, med min Borgesianska rätt i min egen metalabyrintinska recensionskontext, att lägga till: "Och det är du som är mördaren... Sakta suddades drömmen ut... Lorenzen vaknade av en irriterande telefonsignal. Det var det svenska förlaget som meddelade att Tidningen Kulturen recenserat hans epos i (minst sagt) ljumma ordalag. Lorenzon harklade sig nervöst. Vilka dårar! Han reste sig ur sängen, greppade sitt exemplar av Borges Fiktioner och satte sig ned för att skriva en ny bok...

Carl Abrahamsson, Tidningen Kulturen

Med detta häfte introduceras, enligt bokens baksidestext, den danske författaren Frank W. Lorenzen (född 1942) på svenska. Häftet består av tre olika texter: översättarens förord, en kort mordhistoria och en svit av tre kortare prosatexter. Huvudnumret är mordhistorien, som är lekfullt och gäckande metafiktionell: berättaren gör uppror mot författaren, karaktärerna inser att de bara är litterära konstruktioner och därmed kommer att dö när berättaren slutar att berätta. Texten är tydligt inspirerad av den argentinske författaren Jorge Luis Borges (1899-1986), men den är dessbättre mer än ett försök att skriva i förebildens anda. Här finns ett eget tonfall och egna litterära infall. Och nej: någon Frank W. Lorenzen finns nog inte på riktigt. I själva verket ska vi nog betrakta den här boken som "översättaren" Jonas Rasmussens (född 1975) debut, om man inte räknar hans examensarbete från Lunds universitets författarskola. Som skönlitterär debut är den både dråplig, fiffig och tankeväckande, på sitt eget lilla vis.

Paul Tenngart BTJ

Björn Wickenberg

Woodstock

Samlingen känns sammanhållen och tonsäker. Egentligen borde den mest tilltala dem som växt upp i folkfesternas tid och revolternas svallvågor. Men tack vare sin lågmälda och uttrycksfulla natursymbolism skulle den också kunna tilltala en bredare läsekrets.

Jörgen Hammenskog, BTJ

Björn Wickenberg

Kyoto

Björn Wickenbergs andra diktsamling efter debuten Woodstock (2005) heter Kyoto och är en samling texter uppdelade i tre avdelningar. Kyoto är Japans gamla huvudstad, och även staden där klimatavtalet slöts, men Coyote betyder också prärievarg. Samlingen utmärks av en grafisk symmetri. Varje dikt innehåller nio rader uppdelade i tre strofer. Elva, respektive tolv och åter elva dikter ryms i de olika avdelningarna. Tematiskt vilar texterna på ett slags motsatsernas spel: känsligt nedtecknade naturbeskrivningar kan glida över i noteringar om det globala klimathotet, nutida bilder från stadsmiljöer övergår i eviga natursymboler. Man kan ana ett slags tranströms ton i de lätta perspektivförskjutningarna: känslan av mystik i bruket av bilder och metaforer som skapar förbindelser i tiden och i geografin och så att säga antar olika gestalter beroende på betraktarens synvinkel. Samlingen känns väl sammanhållan och borde kunna läsas även av ovana lyrikläsare eftersom dikterna kan upplevas som konkreta, direkta och okonstlade.
Jörgen Hammenskog, BTJ

Trombone AB – Billingegatan 14, 426 71 Västra Frölunda – Redaktionen: info@trombone.se