Recensioner

Starkt poetiskt språk i spänningsroman
Silversnöret är en spänningsroman med ett fantastiskt språk, poetiskt, rytmiskt och överraskande med ordkombinationer att häpnas över. Ett sådant ord är "enstakagårdar".

Berättelsen börjar under 1940-talet och handlar om Linnea, att av sju överlevande barn i en fattig familj i Jämtland. Samtidigt med de tragiska händelserna kring Linnea skildras ett Sverige under stark förändring, ett samhälle under uppbrott, i skuggan och i närheten av det krig som utspelar sig inte många mil från landets gränser.

Spänningen byggs inte så mycket upp kring själva det brott som sker, för redan tidigt i romanen förstår vi vad som ska hända. Det som engagerar oss är att vi lever oss in i Linnea, vi känner hur hon ser på livet och vi känner hur hon obönhörligen går mot en katastrof.

Efter en dryg tredjedel av boken är mycket som återges byggt på arkiv och referat från händelser som romanen bygger på. Författaren Peter Lucas Erixon lyckas forma om dessa byråkratiska redogörelser till litteratur. Också när han i ett par stycken återkommande använder det opersonliga avpersonifierande ordet "man" upplever jag som läsare att det är medvetet, det är för att skapa en känsla av människors oförmåga att tala tydligt och exakt.

Jag har inte läst något av Peter Lucas Erixon tidigare, men inser att jag tänker försöka få tag på fler av hans böcker. Han är en skicklig författare och jag har verkligen blivit nyfiken på att läsa mer av honom. Silversnöret är hans tolfte bok och sjätte roman. Han har fått flera litteraturpriser, bland annat av Samfundet De Nio och Alberts Bonniers Minnesfond. 1997 fick han Länstidningen i Östersunds Stora kulturpris för romanen Farligt område och 2008 fick han Peterson Berger-priset för Sista rester av det vilda.

Rosemari Södergren, Kulturbloggen, 13/11-2011.

När du saknar allt har du inget att förlora
Peter Lucas Erixons sjätte roman Silversnöret som nu kommit ut på det lilla göteborgsförlaget Trombone beskrivs på baksidan som en oemotståndlig bok och det är precis vad det är.

När man börjar läsa är det som att stiga på ett tåg som inte stannar förrän vid slutstationen. Det finns ingen möjlighet att stiga av.

Romanen bygger på ett autentiskt rättsfall 1941 mitt i den svenska och jämtländska sommaren. Ett crime passionel. På den tiden mycket omtalat. Nu förstås sedan länge glömt.

Det här är en roman långt ifrån den nutida svenska kriminalromanen, men en bok som visar hur en sådan faktiskt skulle kunna skrivas vid sidan av de enkla mallar som ofta används, en kriminalhistoria i händerna på en författare som vill och kan något mera.

Lyrisk intensitet
Erixon har lagt sig nära det dokumentära materialet. Som han skriver, "datum, klockslag, kläders färger, citerade skrivningars skiljetecken, väderomslag, repliker...", allt hålls "i sträng tjänst hos redan befintligt material".

Den sakliga tonen och det avskalade, korthuggna, nästan homeriska språket laddas med en lyrisk intensitet som aldrig släpper sitt tag om läsaren eftersom den har något obönhörligt och viktigt att säga.

Förhistorien, den kriminella handlingen och det långa efterspelet, tre faser som hänger ihop, blir till ett slags triptyk i denna målning av ett dåtida Sverige, som det också är eftersom allt utspelar sig i ett noga dokumenterat sammanhang.

Mästerstycke
Notera att jag inte på något sätt refererar intrigen, ett ord som egentligen inte passar här eftersom det antyder något påhittat.

Det här är en så långt man kan önska dokumenterad framställning av något som hänt men skriven som en oerhört väl komponerad och förtätad roman.

I mitt tycke ett mästerstycke. I all sin saklighet skimrar det här språket på ett sätt som liknar det som finns i Linnés reseskildringar. Det hämtar sin näring ur den ständigt närvarande skogen och ljuset och grönskan, det vemodigt svenska vi bär djupt inom oss.

Den här romanen måste å det starkaste anbefallas till läsning.

Håkan Andersson, Gotlands Tidningar, 31/10-2011.

Mord i verkligheten
Alla sköra strängar brister när hon ligger där kontaminerad och stiliserad djupt inne i den sommartäta grönskan. På detta sätt, med grus och grankvist över ansiktet dold från verkligheten genom en krampaktigt överskylande våldsgest, avslutas ett liv i den panikartade upplösningens råa hopplöshetstecken. När det hela är gjort och någon form av återvändo inte finns som realiserbar utväg kommer den grava ruelsen. Kärlek och hat? Mental överlevnad? Kan det vara en hanterbar förklaring? När döden grinar i ansiktet? Kan det vara en bevekelsegrund, när kärleken inte vill komma till ro som den ska utan vänder sig bort i känslolös blindhet utan förmåga att se det uppenbara? Kan det vara hela saken? Med motiven så nära, så självklara att den som älskar borde se men trots detta bländas i sin enfald? Att ingenting kan vara värre än detta. Att döden då blir som en lättsam och luftig befrielse?

Passionens lidelse som när den vrängs ut och in bär med sig sin motsats.
Sin motsats värd all fruktan.
Till och med tanken att dö tillsammans framstår som bättre
än tanken att leva kvar, ensam och förrådd.

Det är en berättelse skriven som en essäiserad polisrapport eller som ett sakligt referat utan förväntade miljö- och intrigbearbetningar och beskrivningar eller irrationella känslor nedlagda annat än de plötsliga infall som intervenerar som små skapande oaser och refererar någon sorts närvarande nervös stämning och i förlängningen en innerlig känsla av sorg.

Det är en berättelse om ett ödesmättat mord mitt under brinnande krig på fyrtiotalet där Europa sätts i lågor och sommarvärmen står skälvande i den inhemska grönskan. Det är ett stiliserat mordreferat som äger direkt anknytning till ett autentisk rättsfall. Författaren Peter Lucas Erixon har lagt sig i stor närhet till polisrapportens rapportativa enkelhet och dokumentärens precisa berättelse. En berättarform som stärker den upplevda känslan av autenticitet. Berättelsen ligger intill det riktiga händelseförloppet i den autentiska förlagan och den sakliga tonen och det avskalade språket överräcker innehållet i ett sken som höjer tillgängligheten. I texten finns här och där den förutskickade vetskapen om vad som hänt vilket motsägelsefullt nog gör att spänningen stegrar sig.

Hon är faderlös och moderlös och allting skall vara precist. Som en kontroll så att ingen annat oförutsett händer. Det ska vara som det ska vara och som det är. Allting är ändå inte som det ska med henne - Hon älskar honom men han älskar inte tillbaka. Men hon menar att han ändå gör det. Detta meddelas i en tät, torr rapport, skriven på nära nog rättegångsprotokollets vis. Ibland oväntat avbrutet av täta poetiska sammanskrivningar:

Döden väntar.
Längtan brinner i henne och bränner sönder henne.
Begär och längtan.
På natten kan hon inte sova alls.

Peter Lucas Erixon lägger in poetiska tillskyndande och fördjupande fördunklingar eller frigörande öppningar som linjestöd i den annars så sterila och sakligt kallvalsade texten. Ett grepp som ytterligare höjer det fasansfulla dådets åskådlighet, närhet och påtaglighet

På natten kan hon inte sova alls.
Hon tänker företa de nio milen för att få reda i det hela.
Hon packar toalettsaker, kaffetermos, gör smörgåsar, stoppar ned ransoneringskuponger och annat smått.

Det finns en obeveklig målmedvetenhet i hennes kärlek. Det finns en saklig vilja att göra upp och skingra oklarheter. Det finns också rivalitetens slingrande ormar i hennes själ där den galna äganderätten önskar ta över och förgifta allt.

Hon har inte nämnt för honom att hon ämnar uppsöka den han namngivit.
Och hon har inte visat några hatiska känslor.
Efteråt ska det sägas att Erik uttryckt hur han länge "känt sig mycket illa berörd över den efterhängsna kvinnan".

Peter Lucas Erixon åskådliggör ett mycket tragiskt passionsdrama som tar formen av ett märkligt rättsfall med en våldsam utgång. Och hans förmåga att fånga intresset med sin skenbart avskalade berättarform som illustrerar en omsvepande och till slut kvävande kniptångsrörelse ger inte läsaren någon möjlighet att komma undan.

Benny Holmberg, Tidningen Kulturen, 2/10-2011.

Konsekvenserna av ett brott
Silversnöret av Peter Lucas Erixon är en roman om den verkliga personen Linnéa Persson. I centrum står konsekvenserna av ett fruktansvärt brott, ett svartsjukemord begånget av huvudpersonen.

Spelplatsen är norra Jämtland.

Språket och är sakligt och avklarnat. Skogslandskapet och glesbygden skapar en känsla av övergivenhet, ensamhet.

Och den skrivna tiden förtätas under några ödesdigra dagar under månadsskiftet juni – juli 1941 då brottet begås och rannsakas. Allt före pekar fram mot mordet. Allt efter söker ett sätt att komma vidare.

I bakgrunden har det nazistiska Tyskland just inlett sitt fasansfulla utrotningskrig mot Sovjet. Självhat och kärlek, passion, svartsjuka och desperation över förfelade drömmar får ett våldsamt utlopp i en oerhörd handling.

Erixons text påminner mig om sextiotalets dokumentära prosa av Sundman, Enquist, Evander. Eller varför inte Truman Capotes klassiker i genren Med kallt blod från 1966.

Silversnöret är också ett fönster mot det förflutna.

Den anonyme berättaren följer de spår Linnéa Persson lämnat i offentliga rullor och dokument: fängelser, domstolar, polis, sociala myndigheter. Huvudpersonen tycks oförmögen avhålla sig från bedrägerier, småstölder, lögner. Följden blir villkorlig dom och senare en fängelsevistelse då ett barn föds: fader okänd. Linnéa Persson är utstött ur samhället.

Om man som läsare från början kan se en hopplös människa, en missanpassad, kompliceras bilden obönhörligt ju mer man läser. Efter brott, rannsakning och straff händer någonting.

Ju närmre händelserna och människan Linnéa Persson man kommer, desto svårare blir det att värja sig. Här finns klassamhället, fattigvården och den sociala bakgrunden. Erixon ursäktar inte brottet, men han respekterar obönhörligt människorna bakom: både förövare och offer. Individens ansvar förminskas inte av olyckliga omständigheter, men olyckliga omständigheter är inget val.

Slutsatserna lämnas åt läsaren.

Sedan tar samhällsmaskinens och rättssystemets anonymiserande utredningar, förflyttningar och sterilisering vid och skapar en offentlig och synlig identitet. Man definierar sig och skapar sin identitet mot andra. Men vem blir man om man av andra definieras av sin utsatthet, om man inte blir godkänd som respektabel i det tidiga folkhemmet och stämplas som "på gränsen mellan de rent imbecilla och de intellektuellt debila"?

Kan man hitta en värdighet också på självhatets botten?

Hon har ljugit tills det i det utbrända tomrummet – efter det som skulle ha varit – blivit en ursinnig annan.

Brottet är avgörande i romanen, men detta är inte i första hand en berättelse om ett mord. De frågor som ställs handlar om hur vi är beroende av andra. Om hur samhället faktiskt skapas av de människor vi möter när vi går ut på gatan.

Linnéa Persson tvingas av omständigheterna att börja om från början. Det första valet hon gör, efter en serie självmordsförsök, är att fortsätta leva.

Allt detta måste hon nu, här utskuren ur världen, för första gången med ord formulera.

Karl Johan Nilsson, Helsingborgs Dagblad, 17/10-2011.

Peter Lucas Erixon har skrivit ett dussin böcker. Gång på gång har han bevisat sin berättarstyrka med ett ljuvligt, sjungande, vackert språk och en djup reflekterande insiktsfullhet. Silversnöret stannar kvar. Berättelsen hugger sina små, osynliga hullingar i huden och sätter sig för flera dagar framåt. Något som få böcker i läsfloden normalt lyckas med.

Peter Lucas Erixon förvaltar sin dokumenterade information som om den vore av glas. Varsamt, försiktigt tar han fram bit för bit, lägger fram den livsmosaik som ska bli huvudpersonens.

Det är en dokumentär som skiljer sig från andra. Den djupa empatin, det stora synliggörandet, frågorna som inte får svar och de utmejslade reflektionerna som Erixon kittar med tills bilden blir någorlunda hel.

Det är en vacker bok. Jag känner mig tacksam att jag fått komma huvudpersonen så nära att jag kunnat känna hennes suckar och andetag. Ämnet är inte unikt på något sätt. Kärlek, passion, ond bråd död. Heta känslor driver en människa från vettet. Huvudpersonen Linnéa Persson var dömd att bli osynlig för världen tills Erixon gav henne gestalt.

Britta Stenberg, Norra Västerbotten, 21/10-2011.

Jämmerdalen i Hammerdalen
En varm julieftermiddag 1941 i en skogsglänta utanför Hammerdal i Jämtland stryper 35-åriga Linnéa Persson sin fyra år yngre rival Ingeborg Westholm till döds med ett badrocksskärp.
Linnéa Persson har setts av många vittnen under sin nio mil långa resa med cykel och rälsbuss från Hoting i nordvästra Ångermanland till mordplatsen, och grips redan samma kväll under återresan mot Hoting. Hon förnekar till en början att hon ens har uppehållit sig i trakten, men efter ett par dagar bryter hon ihop och erkänner.

Hon döms enligt paragraf 5:5 till vård på rättspsykiatrisk anstalt, sköter sig utan anmärkningar och skrivs ut efter fyra år. Hon ska leva ytterligare 47 år i den klassmärkta jämmerdal som är jordelivet, utan att vidare besvära medmänniskor och myndigheter.

Peter Lucas Erixons nya roman Silversnöret bygger på ett verkligt rättsfall och är lika mycket en socialpsykologisk studie i det svenska klassamhället för 70 år sedan som en kriminalroman. Stilen är sakligt lyrisk, elegiskt genomblåst av suset från den djupa jämtländska skogen. Vi befinner oss fjärran från ondskefulla seriemördare med utstuderade hämndplaner – mordet i Hammerdal är ett enkelt crime passionel, om än ovanligt med tanke på mördarens kön och tillvägagångssätt.

Linnéa Persson växte upp i ett fattigt hem med många syskon i Ulriksfors som ligger mitt emellan Hammerdal och Hoting. Som sextonåring blev hon föräldralös och tvingades försörja sig på vad som i dag kallas hushållsnära tjänster. Hon hade lämnat skolan redan efter fjärde klass och hade svårt att finna fäste någonstans, lynnig till humöret och med en kleptomanisk läggning som två gånger ledde till korta fängelsestraff.

Under den första fängelsevistelsen födde hon en son som placeradess i ett fosterhem, medan hon själv flyttade från den ena kortvariga anställningen till den andra. Hon tycktes dock stadga sig när hon fått en tjänst som ålderdomshemföreståndarinna i Uppland, som det senare skulle visa sig med hjälp av förfalskade betyg.

Det var när hon förälskade sig en några år yngre man i hemtrakterna, en man som redan hade en fästmö, som hennes öde ohjälpligt styrdes mot den där skogsgläntan utanför Hammerdal.

Är det då meningen att man ska tycka synd om mörderskan? Nej, knappast – Linnea hade en uppenbart störd verklighetsuppfattning, även om själva mordet sannolikt begicks i hastigt mod. Det är något annat som Erixon försöker få syn på i denna tragiska historia – något lika svårfångat som det mörka blänket i en förbiflytande älv, något som växer ur själva landskapet, fattigdomen, klasshierarkin och det tidigt kantstötta mötet med livet, något som är något annat än sin egen sjaskighet.

Jag vet inte riktigt om han lyckas med det. Men jag läser boken liksom fastbunden vid en räls medan tåget obevekligt närmar sig.

Nils Schwartz , Expressen, 14/10-2011.

Ett starkt och gripande kriminaldrama
Tisdag 1 juli 1941 hittas en ung kvinna mördad invid allmänna landsvägen Storåbron-Ede i Hammerdals socken i Jämtland. Redan samma dags kväll anhålls en person misstänkt för att ha bragt den unga kvinnan, Ingeborg Westholm från Fyrås, om livet. Den internationellt ryktbare kriminologen Harry Söderman ska senare komma att beteckna händelsen som ett mycket ovanligt svartsjukedrama.

När Peter Lucas Erixon i sin sjätte roman skildrar just detta autentiska rättsfall ur den jämtländska kriminalhistorien har han varit extremt noggrann med fakta in i minsta detalj. Hela berättelsen bygger på förhörs- och undersökningsprotokoll, skriftliga utlåtanden, rättegångsreferat och andra tillförlitliga källor.

Men vad som hade kunnat bli en tämligen torr och förutsebar framställning av ett kriminaldrama långt tillbaka i tiden har med Erixons berättartalang blivit till ett nervkittlande mänskligt drama - fortfarande verklighetstroget och faktabaserat – gestaltat med både empati och tidskänsla.

Mot en historisk bakgrund av pågående världskrig och hur det påverkar livet på den avskärmade svenska landsbygden återger Erixon dramat med en starkt autentisk tidsmålning. Men han bemödar sig också om en trovärdig och ärlig karaktärsteckning av främst huvudpersonen, Linnea Persson.

Det är denna Linnea Persson, som ska komma att erkänna och dömas för mordet på Ingeborg Westholm från Fyrås, och därefter allmänt kallas "mörderskan". Hon är född 1906 i Ulriksfors, som nästa yngsta barn i en syskonskara på sju till Brita Röst och arbetaren Jon Persson.

När vi i berättelsen första gången möter henne är hon på väg i rälsbussen mot Hoting till sin syster Olga på Andernäset och sägs vara i färd med "att ändra riktning, visa bättring, ta sig upp, tvätta sig fri från det förflutna".

Till det yttre verkar det vara en stabil yrkeskvinna – anställd som ålderdomshemsföreståndarinna i Närtuna församling – som är på semesterresa till sin syster. Men hur mycket hon än vill "ändra riktning" och "tvätta sig fri från det förflutna" är Linnea Persson minst av allt någon stabil person. Tvärtom har hon redan i sin barndom och ungdom fått så många törnar av livet, att hon inte riktigt vet hur hon ska stå och gå.

Redan som barn får Linnea uppleva att hennes familj blir ett ärende på Fattigvårdsstyrelsens sammanträde. Fadern omkommer i en arbetsplatsolycka, modern omhändertas på ålderdomshem, då hon inte kan reda sig själv, Linnea får, efter bristfällig skolgång, ge sig ut och tjäna.

Det blir ett kringflackande liv med kortvariga anställningar i okvalificerade arbeten runt om i landet. Linnea ertappas med stölder, förverkar en villkorlig dom med övervakare sedan hon beslås med ytterligare stölder och döms till ett halvårslångt straffarbete i Växjö Centralfängelse, där hon föder en son.

Men nu är hon alltså i färd med, att, som det heter, "ändra riktning" i sitt liv. Hon har träffat en ny man, som väckt hennes längtan efter kärlek och trygghet. Men Linnea har en rival, som hon först vill göra upp med…

Peter Lucas Erixon lyckas skickligt driva upp och intill slutet av romanen bevara spänningen i det true crime, som han hämtat ur den jämtländska kriminalhistorien. Med all den lokalfärg som han ger dramat blir det förstås också till en Jämtlandsskildring från det tidiga 1900-talet.

Linnea Persson anhålls samma dag som brottet begås på Stornäsets station av landsfiskal Hallberg från Strömsund. Efter att först ha nekat, så erkänner hon två dagar senare brottet i sin tillfälliga "cell" på ålderdomshemmet i Hammerdal. Senare i länscellfängelset i Östersund gör hon flera försök att ta livet av sig. Under rättegången i Östersund får hon ständiga, våldsamma utbrott.

På Långholmens sinnessjukavdelning får hon genomgå en undersökning, som visar på tydliga psykopatiska drag med störningar i känslolivet och en intelligensnivå nära gränsen till imbecill.

Linnea Persson förklaras följaktligen "strafflös", men blir inlåst på olika anstalter för vård under fyra års tid. När hon i slutet av 40-talet äntligen blir utskriven söker hon sig på nytt tillbaka till sina barndomstrakter, där hon ska komma att leva skötsamt och obemärkt i ytterligare drygt femtio år.

Peter Lucas Erixon har, mitt i den sakligt korrekta framställningen, på ett gripande inlevelsefullt sätt lyckats skildra all den sårbarhet, oro och ensamhet som håller Linnea fången, men också hennes längtan efter kärlek och hopp om en bättre tillvaro.

Erixon är en språkkonstnär, som mycket medvetet arbetar med sitt språk för att utvinna raffinerade nyanser. Ofta väger han mellan den strama, sparsmakade prosan i korta, distinkta meningar och ett poetiskt anslag, som får texten att lyfta i utsökta metaforer.

Utan tvekan är Silversnöret Peter Lucas Erixons hittills bästa bok, en stark och gripande roman, baserad på ett gediget forskningsarbete.

LO Rindberg, Länstidningen, 17/10-2011.

Jag får ett stort brev med böcker från ett, för mig, relativt okänt förlag. Jag plockar upp en av böckerna och börjar läsa. Och vem kan motstå början.

En kraftig vind går genom granskogen, trädens barrnålsarmar lyfts dröjande och långsamt så att det ser ut som om skogen stod under vatten och dess osynliga massa fyllde ut tomrummen.

Vinden, overklig, är ur det gamla.

Ett blekt ljus lyser in någonstans ifrån, men skogen är stor och kan inte upplysas annat än bristfälligt och fläckvis.

Något egendomligt händer, jag kan faktiskt inte sluta läsa.

Här kan man tala om det där hörnet av verkligheten som ses genom ett temperament. Men gör det till två hörn så kommer sanningen närmare. För här skriver en författare en text som jag har en känsla av att ingen petat i. Den är dels strikt protokollföljande, detta har tydligen hänt. Linneas liv finns numera mellan dessa pärmar och glöms inte. Påminner om Ulla Bolinders deckare, Anita Salmonssons Lubboträsk och Bo R Holmbergs första böcker om Morell. Dvs den sortsens böcker jag gillar.

Men sen är den så mycket mer. Den är poetisk och det finns meningar som solitärer, utan annan innebörd än som det verkar, vara vackra. Och så finns det meningar med djup mening. Poesin blandas med sig själv.

Och den är spännande, trots att mycket upprepas, vilket jag brukar bli less på efter ett tag. Men här känns det liksom hela tiden nytt, jag fattar inte hur Erixon bär sig åt. Kanske att han inte är sensationslysten, det är inget skvaller han förmedlar utan det där hörnet av verkligheten som alla människor har inom sig; historien som kan berättas. Här skildrat med stor respekt.

Jag måste bara citera några meningar:

Hon hoppas.
      Innerligt, kanske hatiskt.
      Hon hoppas åtminstone innerligt och fruktansvärt.

Det kan av ett minne nämligen aldrig någonsin bli ett tomt utrymme.
      Där något har hänt finns alltid något kvar.
      En ristning. Fragment i alla fall. Förlopp som går att beskriva.

Vägen är tom, inga andra fordon syns till.
      Sommarhimlen ovanför dem, det skira underliga ljus som faller ur en himmel på den breddgraden den tiden på året.

De som inte längre är i tiden, i människotiden, är borta.
      Var samlas de?

Kanske i gryningen, i vårarnas isljus som skiner.
      Det blänker i de sista issträngarna på ängen i april.
      Talgoxarna klipper med sina små näbbars saxar, blå skuggor skimrar.
      Domherrarna syns vid påsk och vårfullmånen stiger.

Ett mord begås och beskrivs, varvat med vackra meningar. Punkt. Jag är tagen.

Violens Boksida, 13/11-2011.

När du saknar allt har du inget att förlora
Vansinnesdåd. Passionsmord. En otillräknelig person. Kanske rentav sinnesslö och hopplöst kriminell.

Många var snabba att förklara och uttala sig om vad som hade lett fram till det till synes meningslösa och brutala mord som upptäcktes strax norr om byn Fyrås söder om Hammerdal sommaren 1941.

Särskilt som polisen inom ett dygn hade den skyldiga inom lås och bom. En kvinna som mördat sin rival av svartsjuka utan att ens försöka gömma sig.

Men också det tillsynes oförklarliga borde gå att begripa och rimligen är det drivkraften till att Peter Lucas Erixon skrivit sin roman Silversnöret (Trombone) som utkommer idag.

Ytterst samvetsgrant återger han själva förloppet, inklusive alla personliga förhållanden för Linnea Persson, som vid 36 års ålder dömdes till livstids fängelse för mordet.

Och just genom att Erixon bryr sig om att bygga upp en komplex och sammansatt bild framträder här snart ett förlopp som kan ge den mest hårdhudade ångest och känna en klump i magen.

Inte för att Linnea hade någon som helt rätt att ta livet av sin rival, den yngre kvinna som var förlovad med hennes älskare. Det finns inget försvar för själva gärningen.

Men för att Erixon med ett mycket nedskruvat tonläge lyckas ge en förklaring som är isande obehaglig till hur samhälleliga och personliga katastrofer kan driva fram en förtvivlan som i värsta fall leder till katastrof.

Man kan inte ens säga att det var klassamhället som gjorde Linnea Persson till mördare, men väl att det bidrog till det armod som bröt ned henne till den punkt där hon inte längre kunde kontrollera sina impulser.

Kanske var hon predisponerad till dålig impulskontroll redan från den nervklena mamman som inte orkade ta hand om sina barn. Kanske fick hon en roll i syskonskaran som utplånade hennes självkänsla.

Vid någon tidpunkt klev hon över gränsen och började stjäla, till synes planlöst och oöverlagt, alltid mycket oskickligt.

Lika oskickligt är mordet, som kanske var en impuls, kanske inte ens avsiktligt, kanske det bara svartnade för henne.

Peter Lucas har inga pekpinnar, visar inte på svar, men ger möjligheter - för givetvis har han gjort ett urval av fakta, även om han är samvetsgrann och detaljrik ned till nivån av polisprotokoll.

Linnea Persson befann sig på glasberget när hon ogift och straffad vid 35 års ålder träffade mannen i sitt liv, Erik som brydde sig om henne och fick henne att falla pladask.

Plötsligt såg hon ett hopp, plötsligt såg hon en framtid - med man, familj, barn och lycka mot alla odds, hennes elände kunde ta ett slut.

Men det var en illusion.

Verkligheten spottade henne i ansiktet, för Erik var redan förlovad, han hade bedragit både henne och sin fästmö uppe i skogarna kring Hoting.

Med en bottenlös brist och en sorg som måste varit oändlig begav sig Linnea till rivalens bostad, lockade med henne ut i skogen och tog hennes liv.

En handling lika irrationell som hennes stölder, kanske lika impulsartad.

Det Peter Lucas visar är hur brist och fattigdom kan vara en explosiv kombination, att människan till slut brister om hon förnekas allt av värde.

Där ligger den allmängiltiga sanningen i det konkreta mordfallet från Fyrås, som förstås är ett av tusental exempel på kränkta människor som får spelet, som tappar kontrollen, ballar ur och gör saker de egentligen vet är helt fel.

Den insikten gör inte "Silversnöret" mindre gripande. Den strama berättelsen gör den snarast biblisk eller lika giltig som en klassisk tragedi.

Långsamt maler han fram sin historia som obönhörligt vrids mot sitt svarta slut.

Det är starkt och det är sant. Dessutom ett inlägg i många samtida debatter om både realism, romankonst och uppriktighet. En utmärkt roman som stannar i medvetandet långt efteråt.

Tomas Larsson, ÖP (Östersunds Tidningar), 17/10-2011.
 

Efter sju magra år har Peter Lucas Erixon uppenbart beslutat öppna ladorna och ger i dag ut sin andra bok på ett år - ett antal korta texter huvudsakligen skrivna i slutet av 80-talet. På 50-talet sidor rymmer Sista rester av det vilda (Trombone) två avdelningar, där den första tar sin utgångspunkt i Psaltarens "Herren är min herde". Jag läser den som en trösterik betraktelse av tillvaron, om födelse, död och den korta tid vi leva här - med mycken möda och stort besvär. Texten dokumenterar den unge Erixon, förundrad över den som bereder ett bord för mig i mina ovänners åsyn. Om nu mina antenner rätt uppfattar den frekvens han sänder på, jag kan nog tycka att en del formuleringar är väl så profetiskt dunkla i sin lyriska grundforskning. Andra avdelningen är mer lättillgänglig med flera naturlyriska övningar, friskt kyliga jämtländska morgnar och aftnar med dimslöjor och årstidsväxlingar. Den unge Erixon får här också samsas med en reflexion om Saddam Husseins hängning. Sammantaget är det definitivt glädjande att Peter Lucas Erixon ser till att få ut sina texter oberoende av storleken på vilka förlag som begriper vikten av svensk lyrik. Mer sådant!

Tomas Larsson, Östersunds-Posten, 3/10-2008.

Det man saknar mest är det som hörs minst. Tystnaden har blivit bristvara i dagens Sverige. Vi vill helst inte veta av den. Frihet skrämmer. Det är i insikten vi blir vilda, insikter kommer när vi ställer oss nakna och nakna står vi bara i tystnaden.

För mig är vildhet sällan något utmanande, explosivt, i sin tur behöver det explosiva inte bullra och föra oväsen. Det vilda hittas i vemodets passion, i längtan efter det ursprung som många förknippar med vatten, i livserfarenheten.

Vila här där det blir grönt, vatten kommer.

Så börjar Peter Lucas Erixons Sista rester av det vilda, med en lugnande förtröstan. Boken är hans elfte sedan debuten 1983 och blir till en återerövring av skönheten och kraften i det svenska språket.

Vi är här för att tillsammans dö många små dödar.

När Erixon betraktar livets ljus och mörker möter han sorgen utan att förneka smärtan. Han försöker se bortom ordet men använder det så varsamt han kan för att fånga ett ögonblicks lycka och sin hemlängtan. I Sista rester av det vilda är årstiderna och livscykeln (födelse - död - födelse) ständigt närvarande.

Peter Lucas Erixon (f. 1962) kommer från Jämtland men har rest mycket i livet. Nyårsdagen 2008 läste han i St. Marks Poetry Project på Manhattan tillsammans med Patti Smith, Lenny Kaye och Steve Earle.

Hans senaste roman Stoft och vind (2007) uppmärksammades stort av läsare och kritiker. Sista rester av det vilda släpps parallellt på engelska.

Stefan Whilde, Kristianstadsbladet, 12/3-2008.

I år är det hela 25 år sedan Peter Lucas Erixons första diktsamling Den femte årstiden gavs ut. Han var då 21 år gammal. Sedan dess har hela tio böcker kommit ut. Men det är 19 år sedan den senaste diktsamlingen. Nu är det dags igen.

Sista rester av det vilda är en tunn volym på dryga 50 sidor. Det handlar om prosalyrik. Totalt 21 kortare eller något längre texter; en del berättande och andra mer beskrivande eller registrerande.

Sammantaget är det vackert och vemodigt. Där finns ett sökande efter bilder från förr som jämförs med dagens. Där finns också rörelser i landskap som består av fragment från då, på väg att återgå eller kanske snarare återtas av naturen.

Peter Lucas Erixons två senaste romaner har utspelats i New York. Här är det definitivt en helt annan geografisk utgångspunkt. Det här utspelar sig i jämtländsk glesbygd, i en natur full av minnen och storslagenhet. I en natur där människan är gäst, möjligtvis en brukare men knappast en ägare eller en herre.

Ibland återfinns en känsla för något större. En religiositet, en tro på något annat, större och visare, något som kan visa sig i form av ljus. Men ett ljus som inte bara dyker upp på beställning...

Ordningar dör utifrån och inifrån
Den yta finns inte som kan ersättas med förlorat innehåll.

Eller kanske så här:

Jag lockar på det jag kallar mitt, all den brustna tillit, jag sitter ned och väntar. Bara långsamt låter den sig lockas.

Dessa två citat är ur den längre sviten döpt till "Beskrivningen av ordningen: En psalm".
Det är också den del av boken som är mest traditionell poesi. Sedan kommer en rad mer sammanhängande texter med titlar som ofta är hämtade från naturen eller från månaderna.

Som här ur avsnittet "Februari":

Nu står det där, trädet, och samlar sig för vår. Det vet redan vad som ska utspelas under dess mörkt virvlande krona till sommaren: det vet redan vad som aldrig mer ska bli sig likt. Och det är inte sorg. Trädet står inte där som om varje timme var den sista.

Texterna kallas på försättsbladet för "Berättelser och övningar". Ja, det kanske det är. Eller så är det just prosalyriska funderingar över då och nu mot en fond av jämtländska skogar och marker. I vart fall är det både mycket vackert och ofta mycket tänkvärt. Och det är egentligen inte så mörkt som en del av citaten vill ge sken av. För som det står i "Gräns för växling":

Hällar har vänts
Och lampan, jag har sett den tändas.

Och, visst är det en vårbok. En på många sätt intagande målning i ord där det så småningom finns både hopp och tröst mitt i en känsla av vemod. Inte för inte slutar allt med "Moder av tröst":

Ingenting vet jag, bara detta: mörkret, famnen, ljuset, vilan.
Modersfamnen av det mörkast skimrande ljus dit vi ska, dit vi alla ska.

Christer B Jarlås, Länstidningen Östersund, 12/3-2008.

Ett författarskap tar fart igen. Peter Lucas Erixon är en av de många som försvunnit från de stora förlagen för att leta sig runt bland de mindre. Dålig har han aldrig varit, kanske mindre anpassningsbenägen än andra. Förra året kom romanen Stoft och vind, nu är det dags för poeten igen. Sista rester av det vilda är en mycket vacker svit prosadikter om hemmahörigheten i världen, om de det enkla, om vatten och ljus.

Landskapet är Jämtland, sett genom alla årstider. Men det är också ett inre landskap betraktat från stranden av vattenbäckarna i Psaltarens tjugotredje psalm, den om Herren som min herde.

Vatten, där finns ro. Grönska och platser, där ska jag ha min ro. Och en stav av ljus och mörker, ingenting får fattas, inte sorg eller förtröstan och stråle

skriver Erixon. Den urgamla texten ligger som en knappt hörbar basgång under hela boken. Läsaren behöver förstås inte veta ett dugg om det här, dikterna fungerar utmärkt ändå, men det ger en intressant och tidstypisk extra dimension åt dem.

Detta är poesi i och till den reelt existerande verkligheten .Här finns ingenting av den gnostiska idén - annars ganska omhuldad just nu, framför allt av populärkulturen - om att att världen vore ett påhitt av en ond skapargud och att det sanna och goda skulle finnas någon annanstans i en rent andlig sfär.

Det torde väl stå klart för det flesta att det finns en religiös pånyttfödelse i konsterna. Detta sker utan mer omfattande stöd och dialog från kyrkans sida och på trots mot den militanta ateism som tycks dominera offentligheten.

Situationen liknar Hedenius 1950-tal där mot förmodan stora kristet färgade författarskap tog form - Birgitta Trotzig, Ingemar Leckius, Majken Johansson. Och idag frodas, i humanisternas skugga, Maria Küchen, Kristian Lundberg och Peter Lucas Erixon. Det som skiljer ut honom och de andra är att de lyfter, upprättar sammanhang och mening, rekonstruerar världen. Den sönderplockade dekonstruktionen tycks sent om sider få sina mothugg.

Magnus Ringgren, Aftonbladet.

Peter Lucas Erixon, född 1962, debuterade år 1983 med diktsamlingen Den femte årstiden. Sedan dess har Erixon publicerat nio böcker med både lyrik och romanprosa. Nu återkommer Erixon till poesin med Sista rester av det vilda. I samlingen avhandlas flera av tillvarons stora ämnen - såsom liv, tro och död - på ett klassiskt vis; det råder ingen tvekan om att den hierarkiska talande stämman tillhör Poeten med stort P. Bokens första halva består av korta strängt sammanhållna dikter som kretsar kring rytm och repetition; små kluriga förskjutningar som förändrar dess mening, riktning och perspektiv uppstår här och var i språket. Där Erixon lyckas bäst alstrar dessa omtagningar tänkvärda språkliga dubbelbetydelser. Samlingens andra hälft består av ett mer prosaiskt material som tilldelats ett större utrymme än de inledande dikterna. Denna text är vacker och metaforisk, men kan dock upplevas som aningen tråkig och enformig; koncentrationen förloras bland den alltför utvidgade naturlyriken.

Kristofer Flensmarck, BTJ, 11/4-2008.

Erixon has managed to infuse the deep sense of nature presented in this beautiful collection with our waking walking world. His lyric and economic value of consonant clusters and rolling vowel sounds break into a new crest from page to page. A truly rare and totally wonderful book.

Gary Parrish, Farfalla Press.
 

"...en lovsång till dialogen."
Magnus Ringgren, Aftonbladet.

"Språket är vackert och avskalat, stringent och uppfordrande och i min läsning tar han ännu ett lyckosamt steg i sitt föränderliga författarskap."
Tomas Larsson, Östersunds-Posten.

"Helhetsupplevelsen är märkvärdigt levande, det är som att ha följt en glidande kamera med stort skärpedjup."
Per Engström.

"Ett formidabelt partitur i romanform."
Stefan Whilde, Tidningen Kulturen.
 

Jag får i min hand en diktbok, Memoar av göteborgaren Örjan Hallnäs, fast han bor numera i Stockholm. Boken är grym. Hallnäs är en ordkonstnär och en tänkare, och hans dikter går in genom hjärnan men landar i min mage och i hjärtat. Av alla skapelseberättelser jag hört är den här den bästa:

[noll]

allt det andra hände
efter den stora smällen:

stjärnregnet som sprakade förbi
genom vakuumlagren
med hastigheter som armborstpilar i bakhasorna
på jakt efter ljudets upptäckt

den eviga tomhetens upplösning
i himlakroppar och mellanrum,
avsvalnandets epoker
och ett antal skapelseberättelser
slumpvis utspridda och i väntan på

*
planetens öde ligger öde
och avvaktar den första celldelningen

färgskalan är redan storslaget utnyttjad (det har ingen kunnat ana)
inga moln kan ännu få oss att skilja mellan himmel och jord

och nätterna är dagarna

jag gick med fötterna över den
första skrovliga berghällen
vässad av icketiden
och förnam något som kunde vara
sorgen över att inte finnas till

Jimmy Fredriksson, GT.

Betydelsen bor utanför ordet i en tempoförändring, ett uppehåll, en blick eller en takträkning, ett stilbrott.

Citatet ur dikten Undersökning, som ingår i Hallnäs samling Memoar, kan ses som en programförklaring för poesin i allmänhet och för Hallnäs lyrik i synnerhet. Han odlar betydelseförskjutningar, valörförändringar, laddningsupplösningar och motsatsernas förtätningsfunktioner i en ibland produktiv gåtfullhet och stundom kontraproduktiv kryptering av koderna i sin uppsluppenhet över de kreativa överstegen och "felskrivningarna".

Utanför ordet men i orden ska tillblivelsen, livet, tiden, döden gestaltas, problematiseras och pressas in i och av sina laddningar. Med surrealistiska influenser, blinkningar åt en illusionslös Lou Reed och en illusionsfri Ann Jäderlund och direkta hänvisningar till Edward Kienholz expressivt samhällskommenterande konstverk söker han den magiska förtätningen. Somligt fylls av avklarnad sprängkraft; annat går vilse i den entusiastiska konstruktionen. Men det frustar och lever i denna djupt ambitiösa samling som Hallnäs levererar med humor och en befriande glimt i ögonvrån. Författaren, som är född 1967, har tidigare gett ut diktsamlingen Nu och därefter nu (2007).

Mats Rosén, BTJ.

Örjan Hallnäs debuterade förra året med Nu och därefter nu, en fin liten bok där två tunna stränga av av poesi snodde sig om varandra som i en DNA-spiral. Formen låg nära vad danskarna kallde systempoesi för några decennier sedan. Nu provar han det större systemet "diktsamling" i Memoar. Här är han mer klassisk modernist även om en samtida språklek blandar sig i texterna. "Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka" så sa Oscar Wilde. Å andra sidan blir inga poetiska barn gjorda om man inte beblandar sig med den.

Allt händer inte i språket. Det finns en yttervärld hos Hallnäs att se och tänka kring. Ordlekarna är aningen för många, men de avser att ge mångtydiga belysningar åt tingen, de är inte interna språkliga angelägenheter. Bilderna och tankarna är också lite för många, de trampar varandra på hälarna. Den här sortens centrallyrik bör välja sina byggstenar mer noggrant.

Kanske har det här lite överlastade med själva diktsamlingen som form att göra. Allt ska med, allt ska samlas upp och redovisas. Men Örjan Hallnäs är definitivt en poet att räkna med, en författare för vilket språk och värld har samma vikt. Hans vemod har en skarp egg. Så här kan han återge The Beanery, ett verk av Edward Kienholz:

Något slags människor
och matrester samlas
som disk längs barens kanter,
klockan är tio över tio.
Det är morgon och kväll,
klockan luktar som tio över tio.

Magnus Ringgren, Aftonbladet, 11/2-2008.
 

Debutroman om porrträsket
Emma Helgesson sällar sig i sin debutroman till den gren av den moderna proletärlitteraturen som behandlar det som vissa kallar sexindustrin och andra porrträsket. På svenska har vi under det senaste året sett böcker som Caroline L Jensens Champagneflickan. En svensk strippa berättar och Liw Enqvists Svenska flicka. I likhet med internationella förebilder vill dessa böcker kittla med självbiografiska element, och man vill dra några slutsatser av de svenska titlarna så är uppenbarligen just svenskheten viktig att understryka, med dess antydan om granntjejig oskuld i mörkrets klor.

Men Emma Helgessons Så mycket stolthet man har råd med (Trombone) är rätt och slätt en roman, och för all del en riktigt bra sådan. Som vanligt i den här genren lämnas man i ovisshet om vem som utnyttjar vem. Det finns oftast en moralisk/politisk läsning, och en som noterar glamourliv och - till en början - hiskeliga inkomster för den som glider ned från strippstången och in i prostitution. "Tjugotusen. Är mycket pengar. Teoretiskt skulle det ju kunna vara ett one night stand", funderar Rebecka i Helgessons roman. Korta, elliptiska meningar och mycket dialog. Rebecka håller sig oftast på rätt sida gränsen, men det blir mycket festande, kändiskrogar, kokain, kläder och klubbliv. Som en dramatisk effekt har Helgesson också plockat in en död syster i bakgrunden, för det skall alltid finnas en bakgrund mot gestalter som Rebecka.

Jag associerar mer till Per Hagman och Jens Lapidus än dålig svensk chick-lit. Emma Helgesson har gehör. Och skall man till slut döma i frågan om vem som utnyttjar vem i den här romanen, så är svaret solklart.

Jonas Thente, DN.

Distanserat från sexindustrin
Stripteasedansösen Rebecka är en del av den så kallat frivilliga sexindustrin. Hon har inte tvingats eller lurats till klubben i Vasastan, men vet vid det här laget att hennes närvaro där avgörs av var gränsen för stoltheten går för just henne. Det står klart att Emma Helgesson med sin debutroman Så mycket stolthet man har råd med (Trombone) vill skildra en djup kyla och en tillvaro där integritet och sammanhang är flyktiga värden som lätt glider mellan fingrarna. Hon lyckas bra. Men den prisgivna tillgängligheten hos alla med kvinnligt kön , med tröttheten och pengarna som ständigt närvarande motiv. Med det manliga våldet som självklar följeslagare. Personteckningen fungerar dock sämre och karaktärerna blir som mest tvådimensionella. Efter de 148 sidorna har vi knappt snuddat vid att lära känna någon, men den distansen kan mycket väl ha varit författarens avsikt. Men som läsare vill man nog ha mer än ett fragmentariskt utsnitt ur ett liv som inte alls känns färdigskildrat.

Arbetaren Zenit, 25/6-2009.

Livet som ung strippa i Stockholm
Jag tänker ibland på Nina Wähäs roman S som i syster som kom ut på Norstedts häromåret när jag läser Emma Helgessons debut. Jag tänker på den för systerbilderna, instängdheten, desperationen, för skildringen av en stor och gapande ensamhet. Så mycket stolthet man har råd med skildrar i korta prosastycken den nästan ännu tonåriga strippan Rebeckas liv under några helvetiska månader. Stockholmsnatten är en urgröpt flickkropp, en förlorad ungdom, ett laglöst, föräldrarlöst tillstånd. Emma Helgesson fyller Rebeckas tal med slang och frejdig, ja, tapper brudsnackskyla. Prosan blir också som bäst där, när Helgesson låter den bli enkel, rå, tom. Problemet med den här typen av skildringar av en undre och utsatt miljö är att de ofta riskerar att kantra över i moralism och sentimentalitet. Det gör också Helgessons roman, åtminstone bitvis. Bland annat genom att skriva in en systertematik i berättelsen, onödig och malplacerad, och som texten dessutom drar stora växlar på. Rebeckas liv som strippa antyds nämligen ha föregåtts av en lillasysters självmord. En bakgrundsteckning som ger en på en gång överflödig och alltför ytlig psykologisk kontur åt porträttet av Rebecka. Så mycket stolthet man har råd med drabbar som mest när språket förmår upprätta ett blankare rum för detta stumma, liksom undergivna mänskliga sönderfall, där orsak och verkan upphör att vara enkelt meningsbärande kategorier. Der finns dessutom redan en annan, betydligt mera intressant systerbild i Helgessons roman. Det är relationen mellan Rebecka och hennes rumskompis Anjelika, strippkollega och ständigt psykiskt och fysiskt misshandlad av sin pojkvän. Symptomatiskt nog tycks deras vänskap också skrivas in i handlingen som i förbifarten, förstrött, som en lika självklar del av Rebeckas livsmiljö som tröttheten, kokainlinorna, och strippklubbsstammisarna. Förhållandet till Anjelika pekas till skillnad från erfarenheten av självmord inte ut som ett dramaturgiskt rorationscentrum. Ändå, eller kanske just därför, blir den mera avgörande och precis. Rebecka och Anjelika relaterar till varandra likt två övergivna barn. De delar en syskonlik ödesgemenskap – klaustrofobisk, erotisk, krampaktig, ömsint, benhårt lojal. En gemenskap som är lika delar fängelse och överlevnad. Jag kommer att minnas Emma Helgessons debutroman för skildringen av deras tätt liggande och alkoholiserade små kroppar i gryningsljuset.

Hanna Nordenhök, Aftonbladet, 4/7-2009.

Från livet i den ohyggliga marginalen
Hudiksvallsbördiga Emma Helgessons romandebut, Så mycket stolthet man har råd med, är ett utsnitt ur en stripteasedansös sorgliga liv. Skriven med en ganska klinisk prosa och med en distans som kanske skapar klarhet men också fjärmar personerna, allrahelst huvudpersonen Rebecka, från den inlevelse som läsning ändå kan skänka.

Kanske är dialogen, i all sin precisa korthuggenhet, utformad just för att förmedla den känslokyla som sveper in Rebecka som ett pansar mot mer eller mindre vidriga besökare på de klubbar där hon uppträder. Vad inte de vanliga fyllorna åstadkommer klarar hennes egna känsloavstängningar. Och dialogen surfar på en yta av, ja mest ingenting. Det är som att avlyssna ett neutralt vardagsprat vägg i vägg med undergången. Eftersom man inte kan tala om det uppenbara helvetet så pladdrar man om det uppenbart banala.

Jo, jag hade föredragit en skildring med större möjlighet till medkänsla och vrede. Visserligen öppnar sig kanske ett alternativ för Rebecka, men om hon så tar sig över till en vanlig arbetsmarknad står den där känslan av Mårran kvar omkring henne. Gräset tycks frysa där hon går. Det är ohyggligt och väl förmedlat av Helgesson. Och själva titeln är förstås djupt deprimerande.

En debut alltså, omsorgsfullt utformad, framför allt i en dialog som verkar saxad ur det liv som levs i marginalen. Jämna barrundor, en lina kokain då och då och en ångest och rädsla som hålls på knappt armlängds avstånd. Alltsammans är egentligen bara förfärligt, som att någon gläntat på en dörr bakom vilken man inte alls vill titta.

Den förnedring Emma Helgesson beskriver kallas ibland av förvirrade debattörer för sexarbete, som vore det någon slags social terapi. Istället handlar det om den grövsta form av underordning och förtryck. Den närmsta och troligaste utvägen för Rebecka och hennes vänner är naturligtvis att gå under, det är nämligen i den marginalen de lever. Den marginal som gränsar till det som kallas normalitet verkar ligga på ljusårs avstånd.

Jan-Olov Nyström, Hudiksvalls Tidning, 8/5-2009.

Att dansa på motsatt sida normen
Texten slängs i läsarens ansikte som en betraktelse både utifrån och inifrån det som samhället inte vill kännas vid, det som kallas för sexindustrin. Mötet är fragmentariska ordföljder, excerpt från ett liv som, lapidariskt, är på dekis. Emma Helgesson går inte på myten om den lyckliga horan, hellre väljer hon att inte problematisera sexhandeln ur det perspektivet utan ser till individernas inbillade självaktning och nödtvungna naivitet. Ibland lite för mycket - sexköparna avfärdas alltför snabbt som smågulliga eller motbjudande, en eventuellt psykologisk dimension hade stärkt trovärdigheten i könshandelns schackrande. I sexindustrin är tillvaron förvisso okänslig, en likgiltighet för människors liv som oförfalskad ges uttryck genom bokens narrativ, men den hårdhudade betraktelsen av densamma ger läsaren litet utrymme att fånga sinnesstämningar och känslor.

Det finns tidigt en önskan att bekanta sig med huvudpersonen Rebecka bortom hennes hårda yta som tar form i texten, men samtidigt är avståndstagandet den eventualitet som strip-teasedansösen har som bagage. Så mycket stolthet man har råd med kräver att läsaren själv tar ansvar att hitta karaktärernas individualiteter, även om Helgesson berömvärt undviker att beskriva en skoningslös misogyni.

Att behandla verkligheten som den förmodligen ser ut i större utsträckning än bygga en dikotomisk världsbild har både sina för- och nackdelar. Den riktiga verkligheten i det samhälle som vi alla har utanför dörren är en blandning av gott och ont i en gråskala som ger normativt beteende möjlighet till generösa utsvävningar, men det är också den verklighet vi har. En uppdiktad verklighet känns mer av akademisk natur och ett diskussionsämne på filosofisk nivå. För det första kan det sägas vara en fråga om moral. Vilken rätt har vi att klandra en annan människa för dennes val? Vad är ens eget val? Finns det en fri vilja? Frågan om strip-tease som företagsamhet kan göras långt mer komplicerad än vad som är tjänlig kunskap för debatten om den, men det ena ger ofta det andra och utan att belysa strukturerna i samhällskulturen så förringas betydelsen av, och möjligheten till, förändring. För den som lever i samhällets skuggsida kanske dylika argument är ovidkommande, där situationen som sådan kräver att känslorna och lustarna härdas och så trycks undan. I Så mycket känslor som man har råd med så hamnar fokus på en förmåga att "stänga av" sina känslor, att visa upp en yta och inte låta något tränga igenom, så är också dialogen opersonlig och kommunikativ rakt igenom bokens 150 sidor. Emma Helgesson levererar en bild av ett oundvikligt olyckligt slut, ett kallt och hårt slut som tyvärr inte bara är fiktion. En samtida snarlik tillvaro påträffas varje dag, om än undanskymd. Tyvärr saknas en vrede och ett genuint gemensamt motstånd kontra de profitörer och könshandelns självpåtagna grandseigneurer som utnyttjar den tillvaron, så i Emma Helgessons bok som i samhället där den är publicerad.

Nils Jernelius, Tidningen Kulturen.

Att arbeta som stripteasedansös i Stockholm är långt ifrån glamoröst, inga jobbförmåner så långt ögat når, möjligtvis fri sprit efter stängning med risk för att däcka på klubben och inte veta vad som har hänt när man vaknar upp igen. Välbetalt är det inte heller, med en månadslön som ett studielån, inklusive dricks, kommer man inte långt. Det är en slitsam tillvaro som huvudkaraktären lever i, och när hennes kollega och tillika inneboende går över till porrfilmsbranschen bestämmer hon sig för att försöka lägga av med att jobba på klubben och starta sitt riktiga liv. Men spriten, de snabba pengarna och de snabba kickarna lockar och pockar. Språkhanteringen är lika rå som innehållet. Emma Helgessons debut är en rak redogörelse för hur det kan vara att vara en del av Sveriges sexindustri och om att ha önskedrömmar om att åtminstone någon gång få sova ordentligt.

Sara Sivre, BTJ.

Tomhet och tristess
Man undrar om det verkligen kan vara sant att flickor och kvinnor behandlas, inte som djur utan som gods, varor, saker, som det skildras i tidningar, böcker och filmer? Här i Sverige, i dag, år 2009?

Media fyller på om razzior mot män som sysslar med trafficking, kända av polisen, släppta i brist på bevis... Rättssamhället talar, integriteten måste värnas, annars blir man så kränkt. Vem skyddar kvinnors integritet och frihet att utan risk för tafs och våldtäkt röra sig på gator och torg, utbilda sig, ha lika rättigheter med mera? Flickor får inte gå i skolan, kvinnor stenas, hedersmördas, och i Burma är generalerna så rädda för kvinnor att fredspristagaren Aung San Suu Kyi efter tretton års husarrest nu måste fängslas.

Sätten är många att vidmakthålla männens dominans. Könsmaktsordningen ska inte rubbas, nej, nej.

Detta är tankar man får vid läsningen av Emma Helgessons bok, som skildrar Rebeckas liv som stripteasedansös. Författaren håller sig neutral och moraliserar inte. I själva rubriken ligger dock kritiken mot samhället, ungefär som " jag är fattig och har inte råd att vara god, ärlig eller anständig."

Innehållet i boken, det vill säga glimtar av Rebeckas morgnar, dagar, kvällar och nätter, hemma och på barerna, är utmärkt gestaltat. Tomheten och tristessen tar andan ur en.

Författaren lyckas återge stämning och miljö så att man känner dofterna av billig sprit, spyor, bakfylla, dammiga sammetsdraperier och skavet av högklackade skor. Här råder glädjelöshet, våld, kåthet och råhet.

Rebecka anar kanske kärlek och trohet någon ynka gång, men sviks och blir tuffare och dricker hårdare. Vänskapen och fnissigheten mellan dansöserna underlättar en aning, och gör att Rebecka måhända inte varje minut drömmer om ett annat liv. Dialogerna är levande och bidrar till en gripande skildring av den stolthet Rebecka har råd med.

Och man ställer sig bävande frågan: vilken stolthet har män råd med – eller inte?

Karin Letz, Skånskan.