Nyhetsbrev

Recensioner

Lucifer står före mig
han ser ledsen ut
fullständigt utkonkurrerad
och arbetsförmedlaren inser
att det här blir svårt.

Detta är en av dikterna i Simon Jensens nya diktsamling Fingret, uppföljaren till hans debut Skärmen, som jazzmusikern släppte 2009. Dikten verkar personifiera resten av samlingen som i stort sett fokuserar på samhällets förfall, girighetens framfart och omänsklighet. Samlingen kör fram likt en bulldozer och spyr ur sig samhällskritik åt alla håll. Dikterna är både långa och korta och verkar inte följa något speciellt mönster alls. Snarare verkar dikterna växa fram genom kritik som verkar grundas i stunder av frustration och ilska.

Ett stort spektrum av stilistiska grepp såsom alliterationer, allusioner till sagor och kända personer, ironi och satir hjälper till att skapa ett språk som är lekfullt men kraftfullt. Historierna får en både att le och känna obehag. Samlingen är nog inget man ska läsa för sina barn då den har ett stort sexuellt innehåll där samlag ofta får fungera som en allegori för olika saker såsom konsumtionssamhället och den okänsliga människan. Vidare slänger han kängor åt Carl Bildt, Åsa-Nisse (Åsa-Nazi) och ingen mindre än Kungen när han definierar ordet "kukadöme". För definitionerna av sammanslagna ord som gick att hitta i Jensens förra diktsamling är tillbaka även här, med ord som ofta skapar leenden (välska, flaskel och horrorbock) men som snart leder till eftertänksamhet.

Dikterna riktar fokus mot hur kungen äter middag med diktatorer medan barn blir dödade i strid. Hur vi bygger upp murar och bryr oss mer vår njutning genom konsumtion än om politik. Driver med vår självhjälpskultur där alla ska gå till psykolog och lyssna på avslappningsband för att hitta sig själva, när vi samtidigt ska vara starka, och att sjukdom är svagt och fel.

Titeln Fingret fascinerar och är en återkommande symbol i dikterna. Det hötande fingret. Det pekande fingret. Fingret som trycker på tangenterna. Finger som river. Fingret som petar i näsan. Fingret som korsar läppar. Det avhuggna/avbitna fingret. Hela världen verkar finnas i fingret. Kanske sammanfattas det av citatet som börjar hela diktsamlingen. Det är av Ronald Sukenick, en man som sa att "the novel is dead" och som inte trodde att verklighet, tid och personlighet fanns. I citatet finns meningen "The long dirty finger of my country pokes is way into my life, even here." Här tycks dikterna sammanfattas, vi kan inte fly det pekande fingret från staten, vi kan inte fly det vägledande fingret från konsumtionssamhället, vi kan inte fly fingret som tystar oss. Vi är mitt i världen och vi måste skrika, precis som Simon Jensen gör.

Julie Blomberg Gudmundsson, Tidningen Kulturen, 15/2-2012.

Stort, nydanande, smärtsamt och vackert
Utan tvekan är denna bok årets roligaste och samtidigt mest tragiska diktsamling. Rolig, därför att poeten Simon Jensen använder sig av humor i allra högsta grad. Tragisk, därför att den är avslöjande; en sorts vardagslyrik som lyckas tränga igenom och rota in i verkligheten. Poeten frågar sig vad sanningen är?!. Men verkligheten är råare än så här för att avslöja sitt sanna ansikte. Poeten försöker skapa sin egen sanning.

Poeten Simon Jensen har ett eget självständigt sätt att se på världen, tingen har en berättelse att berätta. Det är en absurd och svart värld som målas upp med ett ömsom vackert och melodiskt språk och ömsom tragikomiskt och våldsamt språk.

De tolv uppslagsord som förekommer i boken hör utan tvekan till årets bästa experimentella prosapoesi. Simon Jensen är en föregångare i sin genre och han utför sin konst på det bästa möjliga sättet, och utan att förvilla läsaren. Han är en blandning av en djup funderande filosoferande poet och en vardagsmänniska som vägrar ge upp.

För Simon Jensen är verkligheten det stora redskapet. Hans verktyg är ord som han blandar och kokar upp som han vill. Resultatet blir vackra egendomliga fraser som skapar en lekfull glädje hos läsaren:

välska = välta + älska
värklighet = värk + verklighet
kukadöme = kuk + kungadöme
blodpop = pop + blodpropp

Hans konstellationer med orden och de verb och substantiv han därmed bygger, gör honom till en av de absolut mest oumbärliga poeter i dagens Sverige:

Det behövs mer än två älträd
för att få en älskog

Vill ni kärleka med mig?

Sohrab Rahimis bokrecension, 2/3-2012.

Nu.
Det sker nu.

Gigantiska fält med distinkta gränser
hårdnar, härdar, havererar
medan landsmän av alla slag
står orörliga
kisar mot reklamen, inandas lustgas
och köper ännu en glass
Demokratin skrattar åt oss
och vi ler tillbaka.
Ett stelt latexleende.

verklighet + värk = värklighet

I diktsamlingen Fingret (2011) fläks den svulstiga och kvalmiga samhällsvardagen upp i sin sprängfärdiga prakt. Läsaren dras fram genom den nämnda vardagens grådask i skenet av ett alltmer klarnande tillstånd, men inte utan det konstanta hotet att återfalla i förnekelse och likgiltighet och därmed fortsätta på vägen ledande till den totala kollapsen.

Uppföljaren till Skärmen (2009), Fingret, förmedlar genom smattrande lekfulla ordaval och nyskapande en nedåtgående samhällsspiral. Den ledsagar läsaren, kommenterar och stegvis avskalar samhällslagren i syfte att illuminera tillvarons beskaffenhet. En uppgift som visar sig vara svårligen utförbar. Den sanningssökande röstens väg är beströdd med åtstramande indoktrinering, konformitet och förljugenhet medan den konstant utkämpar en strid med sitt eget underliggande kaos och djuriska instinkter.

Fingret synes först och främst ha ett starkt samhällskritiskt tema, men undviker ej att belysa problematiken härrörande från den enskilda röstens strävan efter individualitet medan den motsägelsefullt nog synes vilja ansluta sig till den kollektiva stämman. Det är en granskning som ej stannar vid kollektivet, utan fortsätter genom avskalningen att skoningslöst tränga ned på individnivå. Rösten hänger sig åt "(blod)popen" i den ena stunden och bespottar den i den andra. Utbrotten av förakt och ilska försöker desperat att utmynna någonstans. Den riktar sin uppmärksamhet uppåt och nedåt; mot de svekfulla politikerna och de hotfulla främlingarna och för en kort stund tycker sig läsaren förnimma ett eko sprunget från Utøya.

Kaoset bubblar oundvikligen upp och kulminerar i ett svampmoln på den vita papperssidan. Under den efterföljande tystnaden ställs möjligen frågan om människan kan lära sig av det förflutna om hon ges en andra (eller tredje!) chans, eller om hon är bunden att falla in i samma mönster gång på gång.

Rösten gör ett nytt försök att göra sig hörd.

Trots textens allvarsamma innehåll finns däri gott om välljudande lustigheter som ger läsaren anledning att dra på smilbanden. Det är en sorts attityd, eller förhållningssätt som följer med hela verket igenom: ett skratt med ett flertal möjliga innebörder. Huvudtexten ackompanjeras av poetens egenfingerade ord, vilka fingerfärdigt formas genom sammansmältningen av ett par uppslagsord. Föreningen resulterar i något genialiskt som den potentiella läsaren bör ta till sig direkt i samband med läsningen av Fingret för att fullt ut uppskatta.

Texten är påtagligt aktuell. Det är en kurs på helfart i "Frihetsvetenskap" som läses under ett lektionstillfälle, men vars innehåll med fördel bör repeteras åtminstone en gång.

Boketern, 21/3-2012.
 

Civilisationskritik som slår med full kraft
Det var länge sedan jag läste en sådan förbryllande dikt som den som debutanten Simon Jensen skriver. I det medföljande brevet skriver förlaget att Jensen är jazzmusiker - och mycket riktigt finner jag en hemsida där musikern Jensen presenteras. Förvånande, tycker jag i alla fall medan jag läser och läser om den tunna volymen. Dikterna är nämligen i det närmaste helt utan rytm och musikalitet; möjligtvis är det ett medvetet drag för att ögat skall stanna upp vid de enskilda delarna.

Jensen skriver en modern civilisationskritik. Han passar på att använda en del lexikografiska stilpoäng - en del av mig önskar att det hade funnits fler av dessa destillat av samtiden, exempelvis skriver han så här om "nirvardag", vilket skall förstås som en kombination av nirvana och vardag:

nirvardag subst. ~en ~ar • veckodag vid vilken personligheten utplånas och människan förgår efter att stresscirkeln slutits; särsk. inom karriärismen: jag drömmer om rikedom varje ~; nirvardagdrömmare  äv. med negativ biton: öppet ~ar, 00-24, lögndagar 9-15; till ~s hinner vi inte äta

Jensen skriver en civilisationskritik som vänder udden mot det samtida konsumtionssamhället. Skärmen går att förstå på samma sätt som den Strunge som skrev Billedpistolen eller Nigger - det vill säga, ett ursinnigt raseri, en slags motsång mot den samtid som befläckar det i oss som är mänskligt:

Dagen när min dator
svettas så satans ...

Vi närmar oss slutet.
Strömavbrott varje dag efter lunch.
En gammal socialist från nittiotalet
slår med sin käpp mot skärmen.

Min koja fylls med tv-blod.
Jag dricker det ur ett bildrör
och när allt är borta
möter jag mig själv.

Det finns en del ojämnheter i Skärmen – och dem kan jag leva med eftersom det finns en uppriktighet, en slags naivitet som gör att man bortser från sådant.

Simon Jensen debuterar med full kraft och det är mer än givande att tillbringa ett par timmar i hans sällskap.

Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar, 10/12-2009.

Sorgen att existera

Inne i varje människa
finns ett starkt och fruktansvärt djur.

Från tid till annan
kan man känna hur det bökar och grymtar därinne

Så skriver Simon Jensen i sin debutsamling Skärmen. Djuret är det förödande informationsdjuret, grisen, som med sin enorma käke biter och förvandlar människan till ett kyligt bulldozerliknande monster.

Jensens öga sveper över urbana block och samlingar, ibland på avstånd, ibland mitt i händelsernas centrum. Han skiftar mellan vi och dem, mellan berättande och reflekterande, långt och kort format. Gemensamt för dikterna är den civilisationskritiska skällan.

Världen i Skärmen är mörk och falsk. Jensen spottar och morrar över moralisk förflackning och konsumtion, men han låter också diktjaget förfasas över insikten om sin egen roll i samtiden. Han skriver:

Jensens dikter styrs av infall och drifter, mest till innehållet, men även rent grafiskt. Det finns ett par exempel i Skärmen där han låter orden illustrerande och lekfullt formera sig som geometriska figurer. Oftast håller han sig dock närmare prosaberättelsens kanter och lägger krutet i den förmedlade stämningen.

Men någon större musikalitet går inte att urskilja i Jensens diktverk, trots att han är jazzmusiker. Hans dikter domineras istället av känslor som vrede och hopplöshet. Men i de kantiga stroferna ryms det också humor och hopp, något som även går att spåra i de lexikala djupdykningar som inleder varje avsnitt. Här smälter ord som "dödlig" och "dygdig" samman "dydlig", "nirva´na" korsbefruktas med "vardag" och blir "nirvardag". Dessa ingående utredningar av beståndsdelar och utläggningar om hur sammansättningarna kan tolkas blir navigeringspunkter i Jensens civilisationskritik.

Sammantaget är Skärmen en kraftfull, men spretig diktsamling. Jensen droppar många skarpa sentenser om förlorade värden och en förödande frammarsch, men ibland sveper han så hastigt att stroferna skaver mot sina egna beståndsdelar.

Jonna Fries, Tidningen Kulturen.

Den danske jazzmusikern Simon Jensen, född 1973, är numera bosatt i Göteborg och Skärmen är hans första diktsamling. Jensens texter pendlar mellan att vara lekfulla, kvicka och ironiska ordupptåg och mera hätska civilisationskritiska utkast. Det är inte alltid så lätt att veta var någonstans samlingen hör hemma. Här finns lexikala lekar, där ett nytt uttryck bildas av två tidigare uttryck. Nirvana och vardag blir nirvardag, en veckodag vid "vilken personligheten utplånas och människan förgås efter att stresscirkeln slutits". Jensen leker också med den grafiska formen när några dikter blir till kalligram och förvandlar orden till bilder. Men Jensens dom över samtiden leks inte bort. Världen är plundrad, pressad och plågad: grisen med dödande tänder härjar i staden. Världen är symboliskt konkret men samtidigt frammanas den också som overklig, som vore den ett sken. Samlingen borde med sitt yviga men också temperamentsfulla och utsträckta anslag kunna tilltala en bred publik.

Jörgen Hammenskog, BTJ.
 

Om det är så att alla skrivna texter är stumma och livlösa och att läsaren är dess enda frälsare, kanske man kan säga att det är läsaren som, inte skriver, men väl "gör" texten.

Läsarens medansvar - eller medskyldighet - är då betydande. Tanken blir skrämmande först när man tänker sig alla på ytan civiliserade människor som slukar detektivromaner som innehåller de mest brutala och vedervärdiga brott, är dessa läsare medskyldiga till mord, våldtäkter och andra brott?

Detta experiment i text prövar översättaren Jonas Rasmussen när han ikläder sig en fiktiv dansk professors roll och ger ut ett antal korta texter i hans namn, försett med ett förord som ska ge denne påhittade författare ytterligare ett lager autencitet. Men hänvisningarna till Roland Barthes och blinkningarna till metalitteraturens mästare, Jorge Luis Borges, ger vid handen att vi här har en annan bibliotekarie, Rasmussen själv, som ursprunglig upphovsman till Lorenzens texter.

Så passande då att den första är just en pastisch på en antikverad mordgåta. Och mördaren är som ni förstår ... ja gissa vem? För övrigt består boken av tre korta texter. En vindlande mening vars innehåll negerar sig självt. Handlingen försvinner alltså som en rökslinga i intet. Det är roande och experimentellt men detta litterära recept har använts förut och Rasmussens entusiasm känns en aning studentikos. Men medvetenheten och ambitionen är det inget fel på. Ramussen har tidigare översatt författarprojektet clausbecknielsen.net och Knud Muncks nyutkomna biografi över den danske poeten Michael Strunge.

Mats Granberg, Norrköpings Tidningar.

En antideckare i fickformat
Man vet inte mycket om det lilla bokförlaget Trombone. Det har funnits sedan 2005 och ger företrädesvis ut böcker i det lilla formatet. Redaktionsrådet har valt att vara anonymt – för att kunna behålla sin "oinskränkta integritet" som det står på förlagets hemsida.

I den stramt hållna "Epifysikserien" presenterar man till en billig peng experimentella och nyskapande verk, och den senaste boken i raden är danske Frank W Lorenzens Ändamålslös ändamålsenlighet (i översättning och med förord av Jonas Rasmussen). Boken är ett intrikat spel med de roller som finns att tillgå för författaren, berättaren och läsaren och en lek med de traditionella genrebeteckningarna. Är det en deckare? Jodå, ett mord begås. Men kanske borde man snarare kalla det en antideckare eller en språklig nedplockning av deckaren i dess beståndsdelar. En av karaktärerna, den i den mördade Hr Klémens så förälskade fröken Lindh, pekar på berättelsens brännpunkt när hon i polisförhöret frågar: "Vill länsman att jag diktar eller talar sanning?". Vad som är lögn och vad som är sanning i den här boken är helt enkelt omöjligt att veta. Här begås ett lustmord på själva berättandet som sådant.

Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad.

Ändamålslös onani är helgerån
Om man ville vara snäll, skulle man kunna kalla denna lilla bok "koncentrerad". Om inte, skulle man helt enkelt kunna kalla den "tunn". Jag väljer som vanligt att lägga mig någonstans mitt emellan. Förlaget Trombones "epifysik"-serie föräras här med ett bidrag från en viss Frank Lorenzen.

Enligt förlaget en före detta "fic prof" i litteraturhistoria vid Köpenhamns Universitet. Fic Prof? Fic för fiktiv, högst sannolikt. (Är det en ödets ironi eller en medveten "poetic licence" att det på förlagets hemsida istället för ett foto på författaren står "Självbild saknas"?)

Ett kort stycke, kapitellångt, utgör ytan för en detektivhistoria om en författare, en konstnär, en polis och ett hembiträde i Stockholm i mitten av 1800-talet. Det finns även en introduktion, av "berättaren" (markerat särskild från "författaren") och dessutom, kanske för att fylla ut volymen lite mer, en introduktion av översättaren.

Och vad handlar det om? Ja, inte om berättelsen, det står klart redan innan man ens öppnat det lilla häftet. Men berättelsen i sig, "an sich", "en soi", o.s.v. handlar det desto mer om. Här präglas allt från början till slut av en i det närmaste religiös dyrkan av Jorge Luis Borges och dennes kreativa fantasier och författarskap.

Det är svårt att återskapa eller delge inspiration (för att uttrycka det diplomatiskt) från en ande så utmejslad som Borges. Det intellektuella författarskapets charm bygger i hög grad på att läsaren sveps med till nya dimensioner av förundran och förståelse.

Så dock inte i denna bokstavligen ändamålslösa ändamålsenlighets fall. Här faller Herr fiktive Lorenzen på startlinjen och kravlar manierat runt i metaresonemang som var fräscha på 30-talet.

Översättaren Jonas Rasmussen skriver i sitt förord: "Genom denna bok får nu svenska läsare ett smakprov på Lorenzens krävande stil och högt uppskruvade ambitionsnivå." Ett sofistikerat uttryck för intern humor eller är översättaren hög på butangas? Helhetlig ambitionsnivå? Tja, vad ska man säga? Korrekturfel och inkonsekventa titulationer (du/ni) i en Grönköpingssvenska som tyvärr, misstänker jag, eftersträvar Strindberg.
Men skam den som ger sig! Jag erbjuder här ett alternativt slut på historien, helt gratis.

Följande högtravande stycke avslutar (?) berättelsen, artikulerat genom det metaresonerande hembiträdet: "Vem du än är som berättar det här så ska du veta att även du dör genom att sluta berätta. När texten är slut för läsaren så dör även du. Det är du som är berättaren", upprepar hon, och slutligen fäller hon sin dom med en väsande viskning: "Och det är du som är mördaren."

Jag väljer, med min Borgesianska rätt i min egen metalabyrintinska recensionskontext, att lägga till: "Och det är du som är mördaren... Sakta suddades drömmen ut... Lorenzen vaknade av en irriterande telefonsignal. Det var det svenska förlaget som meddelade att Tidningen Kulturen recenserat hans epos i (minst sagt) ljumma ordalag. Lorenzon harklade sig nervöst. Vilka dårar! Han reste sig ur sängen, greppade sitt exemplar av Borges Fiktioner och satte sig ned för att skriva en ny bok...

Carl Abrahamsson, Tidningen Kulturen.

Med detta häfte introduceras, enligt bokens baksidestext, den danske författaren Frank W. Lorenzen (född 1942) på svenska. Häftet består av tre olika texter: översättarens förord, en kort mordhistoria och en svit av tre kortare prosatexter. Huvudnumret är mordhistorien, som är lekfullt och gäckande metafiktionell: berättaren gör uppror mot författaren, karaktärerna inser att de bara är litterära konstruktioner och därmed kommer att dö när berättaren slutar att berätta. Texten är tydligt inspirerad av den argentinske författaren Jorge Luis Borges (1899-1986), men den är dessbättre mer än ett försök att skriva i förebildens anda. Här finns ett eget tonfall och egna litterära infall. Och nej: någon Frank W. Lorenzen finns nog inte på riktigt. I själva verket ska vi nog betrakta den här boken som "översättaren" Jonas Rasmussens (född 1975) debut, om man inte räknar hans examensarbete från Lunds universitets författarskola. Som skönlitterär debut är den både dråplig, fiffig och tankeväckande, på sitt eget lilla vis.

Paul Tenngart BTJ.
 

Chrysostomos Sculifirmellas författarskap sträcker sig över femtio år och under den tiden publicerades det en titel per år i hans namn. Efter hans död upptäcktes ytterligare sex manuskript som ingår i denna volym. Epifysikserien är en rad böcker som ses som experimentella och nyskapande som ges ut av Trombone och Efterlämnade dikter är nummer sex i den serien. Texterna har sammanställts och försetts med ett förord av Krister Gustavsson. Denne mystiske Sculifirmella finns det inte mycket information om mer än att han rent fysiskt troligtvis fortfarande lever men att hans författarskap är avslutat. Att han dessutom debuterade samma år som han föddes leder även det tankarna till att författarjaget är en skapelse som är en del av en annan person snarare än helheten av den samme. På förlaget Trombones hemsida finns en mycket intressant intervju att läsa med Sculifirmella för den som är intresserad men ett varningens finger höjs här, för inte blir man klokare av att läsa den. Vilket naturligtvis måste vara syftet med att intervjua en hemlighetsfull författare av det här slaget.

Volymen innehåller både dikter och kortprosa i varierande längder och karaktär. En del dikter är skrivna på vers medan andra har en betydligt friare stil. Det genomgående temat är dock ordlekar som syns eller har satt sina spår i de flesta inslagen. Framförallt skildras här en vardag eller en alternativ sådan, på ett lättillgängligt sätt som känns äkta och otvunget. Dikter för nybörjare skulle man kunna säga, inte för att de håller en låg kvalité utan för att både den ovane och vane diktläsaren kan hitta något som passar. En humoristisk underton finns även att hitta bland de olika alstren, en aning cynism eller skepsis, eller är det realism? Det är upp till läsaren att avgöra för allt finns närvarande. Enkelheten blir det som står starkast och ännu en gång påminns läsaren om det klassiska uttrycket ”less is more”. I Sculifirmellas fall är detta en självklar sanning som verkligen kommer till sin rätt.

Jana Rüegg, Tidningen Kulturen, 12/12-2011.

Krister Gustavsson, född 1952, är författare, kulturjournalist, kritiker och bibliotekarie. Han debuterade 1975 och har gett ut tolv böcker. Förordet förtäljer att Chrysostomos Sculifirmella (1952-2002) - Kristers alter ego - utgivit femtiosju böcker som samtliga följt rådande tidsanda och nu återkommer med Efterlämnade dikter. Boken innehåller tjugo dikter, tre korta prosastycken och ett recept på stekt bröd med ägg. Texterna vilar på en lättillgänglig, humoristisk och vemodig grund. En del dikter är rimmade och andra experimentella, exempelvis kastas bokstäverna i två ord om på alla möjliga sätt. Ett kortprosastycke gestaltar en elefant i en porslinsaffär. Teman är bl.a. vardagen, naturen, tiden, kroppen, läsandet, leken och hur allt förseglas av natten. En öppen, klurig och välformulerad blandbok med varierande uttrycksformer av sporadisk karaktär som endast berör i vissa strofer.

Mats Linderoth, BTJ, 10/4-2011.
 

Björn Wickenbergs andra diktsamling efter debuten Woodstock (2005) heter Kyoto och är en samling texter uppdelade i tre avdelningar. Kyoto är Japans gamla huvudstad, och även staden där klimatavtalet slöts, men Coyote betyder också prärievarg. Samlingen utmärks av en grafisk symmetri. Varje dikt innehåller nio rader uppdelade i tre strofer. Elva, respektive tolv och åter elva dikter ryms i de olika avdelningarna. Tematiskt vilar texterna på ett slags motsatsernas spel: känsligt nedtecknade naturbeskrivningar kan glida över i noteringar om det globala klimathotet, nutida bilder från stadsmiljöer övergår i eviga natursymboler. Man kan ana ett slags tranströms ton i de lätta perspektivförskjutningarna: känslan av mystik i bruket av bilder och metaforer som skapar förbindelser i tiden och i geografin och så att säga antar olika gestalter beroende på betraktarens synvinkel. Samlingen känns väl sammanhållan och borde kunna läsas även av ovana lyrikläsare eftersom dikterna kan upplevas som konkreta, direkta och okonstlade.

Jörgen Hammenskog, BTJ, 22/10-2007.
 

Samlingen känns sammanhållen och tonsäker. Egentligen borde den mest tilltala dem som växt upp i folkfesternas tid och revolternas svallvågor. Men tack vare sin lågmälda och uttrycksfulla natursymbolism skulle den också kunna tilltala en bredare läsekrets.

Jörgen Hammenskog, BTJ.

Trombone AB – Billingegatan 14, 426 71 Västra Frölunda – Redaktionen: info@trombone.se