|
 Intervju med Frank W Lorenzen
Kruts Karport, København den 4/12–2008. Närvarande under intervjutillfället: Kulturjournalist Torsten Böll (TB), författare Frank W Lorenzen (FWL) och översättare/tolk Jonas Rasmussen (JR).
Den fjärde december 2008, strax innan den värsta julruschen, möter vi upp Lorenzen för en, ska det visa sig, exeptionellt exklusiv intervju på caféet Kruts Karport i Köpenhamn. Det här är klassisk mark när det kommer till litterära Köpenhamnsmiljöer. Om detta har något samband med att Kruts Karport sägs vara det enda stället i Norden som serverar äkta Absint ska jag låta vara osagt. Hur som helst – Lorenzen behandlas under samtalet som en stamgäst.
T.B: Du har inte ställt upp på intervjuer på många många år, och när jag först ringde sade du att du inte förstod varför vi egentligen ville träffa dig för det här samtalet.
F.W.L: Det stämmer, och jag förstår det fortfarande inte. För övrigt så har jag aldrig tidigare ställt upp på någon intervju, och det framför allt för att bra författare i regel är fruktansvärt ointressanta och dessutom dödligt tråkiga att lyssna på i verkliga livet – det är deras texter som är intressanta. Det är rent skrämmande att se den personkult som idag har växt fram även kring författare.
T.B: "Bra författare", säger du. Menar du att dåliga författare är mer intressanta?
F.W.L: Förmodligen är det så. Det som dåliga författare inte lyckas förmedla i sina böcker kanske de på ett bättre sätt kan ge uttryck för i tal, genom att prata och gestikulera. Det är ju en gång för alla så att exempelvis scenpoesi och skriven poesi är två helt väsensskilda konstformer, och bara för att man råkar vara bra på det ena behöver man inte vara lämpad för det andra. Att överhuvudtaget tro att dessa konstformer har det minsta med varandra att göra är fullkomligt befängt – det är två helt väsensskilda språk. För övrigt är troligtvis just scenpoesin en bidragande faktor till dagens personkult i litteraturvärlden.
T.B: Och du sysslar inte med scenpoesi?
F.W.L: Jag vill renodla det litterära och göra med texten vad som bara kan göras med text, vad som bara kan åstadkommas i relationen mellan texten och en ensam läsare. Jag arbetar alltid utifrån en strikt litteraturspecifik estetik men jag förstår inte varför jag ska behöva sitta och säga det här. Läs mina böcker istället! I den bok som nu kommit ut på svenska [Utdrag ur Ändamålslös ändamålsenlighet – En gestaltad estetik. Red.] har jag ju till och med lagt till undertiteln "En gestaltad estetik", så det är bara att läsa!
T.B: OK, men då går vi väl vidare då: Sedan din debut har du inte gett ut speciellt mycket. Hur kommer det sig?
F.W.L: Jag har låtit publicera ett flertal av mina böcker efter Hvide hjem [debutboken, 1994. Red.] under pseudonym.
T.B: Jasså!? Det visste jag inte. Kan du avslöja några titlar?
F.W.L: Nej! Bestämt inte! Jag har gjort så just för att undvika "författaren bakom verket-medialiseringen". Dessutom har tematiken i dessa böcker lämpat sig att gestalta under pseudonym, och det måste man som författare vara beredd att böja sig för. De skulle vara helt andra böcker om jag hade stått angiven som författaren. Du måste förstå att författaren – jag – är ingenting. Det är boken, verket, som är jag. Närmare än så kommer du inte mig.
T.B: Men om jag till exempel vill veta om du lever i en relation, om du är gift, om du har barn
F.W.L: Ja? Läs mina böcker!
T.B: Har du skrivit någon självbiografi, menar du?
F.W.L: Nej, för Guds skull och Ja, på sätt och vis är alla mina böcker biografier över mig själv. Biografi betyder "skrivet liv" och det är vad jag gör – iscensätter liv. Att jag lever i en kärleksrelation framgår också tydligt i mina böcker – en intim relation, med texten.
T.B: Är den relationen någonting som gör dina böcker bra och höglitterära?
F.W.L: Högkvalitativ litteratur pekar på sig själv som text, och text betyder som du säkert vet "väv". Det ska märkas att varje mening är skriven med möda och finess. Bra litteratur är full av obestämdhet och "tomma platser" för läsaren att själv fylla i, och den ska vara omöjlig att transponera till något annat medium, till exempel filmmediet, vilket ju är det vanligaste. Det här går inte att göra om man inte har en intim relation med texten som sådan. En riktigt bra bok är förresten heller aldrig längre än hundrafemtio sidor.
T.B: Inte!?
F.W.L: Nej, det måste vara ett koncentrerat koncentrat – som en dagsländas ögonblick. Ju längre tid jag jobbar på en text desto kortare blir den. Till en början är den oändlig, sedan sätts ett ramverk in, och sedan En bra bok ska också ha en hög stilnivå och framför allt: den ska inte handla om någonting.
T.B: Nu förstår jag inte
F.W.L: Den ska inte "handla om" någonting – den ska "vara" någonting, och i bästa fall är den, som I. A. Richards säger, "A machine to think with".
T.B: En maskin att tänka med?
F.W.L: Ja, den ska inte ge några svar utan ställa frågor till läsaren – ifrågasätta allting: tillvaron, verkligheten, samhället, läsarens, karaktärernas, författarens och till och med den implicite berättarens liv, ja, till och med fiktionen och sig själv som text ska en bra bok ifrågasätta.
T.B: Är författaren "död", alltså?
F.W.L: Åh, du kan din Roland Barthes! Ja, författaren ÄR död. Det finns inga bra författare – det finns bara bra böcker, bra texter, även om de är få.
T.B: OK Om vi backar lite Din debut Hvide hjem – kan vi räkna med att få läsa även den på svenska snart?
F.W.L: Jag har kommit till en hel del insikter om litteraturens väsen sedan den blev till, så förhoppningsvis slipper ni den på andra sidan sundet. Dessutom trycktes boken bara i 500 exemplar och den är slut på förlaget, och för övrigt gick förlaget [Taunitzer See. Red.] i konkurs redan 1997, så originalet är väldigt svårt att få tag på. [FWL vänder sig mot JR] Men du har väl ett exemplar?
J.R: Ja, och jag har redan översatt hela boken. Jag blev uppbjuden till Bonniers år 2002 för att diskutera en eventuell utgivning av den med en av deras redaktörer, men de tyckte väl inte den var tillräckligt "säljbar".
T.B: Då så. Tack för din tid. Det har varit intressant att få prata med dig. Avslutningsvis skulle jag vilja fråga om du skriver på någonting nytt.
J.R: Jag?
T.B: Nej.
J.R: Ursäkta, men vem pratar du med egentligen?
F.W.L: Om JAG skriver på något nytt? Säg mig: Har du inte förstått någonting av vad jag har sagt? Jag är ju död – författaren är död. Om någon mer väv tar form framöver – det får vi se.
[När vi alla tagit på oss ytterkläderna, lämnat Kruts Karport och JR och jag är på väg tillbaka till Hovedbanegården genom snögloppet]:
T.B: Nej! Nu glömde jag ju helt bort att fråga om hans förflutna som professor [i litteraturhistoria. Red.] och geolog.
J.R: Du kan låna mitt exemplar av Hvide hjem. Den ger klarhet i en hel del. Vad än Lorenzen själv skulle säga så är den så nära en självbiografi man kan komma. Den handlar om en geologisk expedition till Antarktis där huvudkaraktären kommer på att det finns en gammal forskare – som heter Frank W Lorenzen – från en tidigare expedition som har stannat kvar, ensam, i en nedlagd forskningsstation. Och så går huvudpersonen för att träffa den där gamla forskaren. Man kan säga att boken är en parafras på Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Fast tvärt om. Det är sommar i Antarktis, och solen går inte ned på flera månader, och ... ... ...
Torsten Böll |
|
