|
 Intervju med Magnus Ringgren
Den av Bokförlaget Trombone ackrediterade kulturjournalisten och fotgängaren Dr Torsten Böll (T.B) sökte under en metallgrå oktobersöndagseftermiddag upp författaren och litteraturkritikern Magnus Ringgren (M.R) för en liten pratstund om livet i litteraturen och litteraturen i livet, samt inte minst och i synnerhet av intresse för den nya diktsamling som Ringgren ger ut i höst (2008).
Här följer Dr Bölls reportageintervju i oavkortat skick.
Efter att ha signalerat åtskilliga gånger på dörrklockan utanför författaren Magnus Ringgrens lägenhet på andra våning i ett av hyreshusen inte långt från Uppsalas centrala delar hör jag, äntligen, hur någon därinne fumlar med låset och till slut får upp dörren. Den jag hälsar på är en ivrig och talför person i sina bästa år. Jag bjuds in i hallen och får slå mig ner på en pall under hatthyllan. Eftersom jag vet att mitt intervjuoffer är ett stort fan av Ture Sventon har jag köpt med mig ett par kartonger semlor med baktanken att skaffningen säkert ska underlätta det inledande samtalet en smula. Herr Ringgren fixar snabbt snabbkaffe och serverar i pappmuggar på en upp- och nedvänd papperskorg. Författarens bästa vän, säger han och pekar på papperskorgen – näst efter USB-minnen som försvinner och havererade hårddiskar.
T.B: När jag slog i tidningsläggen inför det här mötet upptäckte jag ditt intresse för detektiven med den skarpa profilen, alltså Ture Sventon. Hur kommer sig detta intresse? Är det en själslig frändskap, eller handlar det om författarens allmänna identifikation med detektivrollen?
M.R: Ture Sventon är en av mina käraste barndomsvänner. Jag återknöt kontakten med honom för kanske tio år sedan då jag lärde känna herr Omar personligen, alltså poeten och kulturjournalisten Mohamed Omar. Vi tre har jobbat detektiviskt ihop med ett mycket intressant fall rörande terrorism och penningöverföringar. Just nu förbereder Diskrimineringsombudsmannen ett åtal mot Western Union, en direkt följd av vårt framgångsrika arbete. Ett visst spårsinne som kommit till nytta i min verksamhet som kritiker har jag kanske lärt av den höknäste privatdetektiven.
T.B: Din nya diktsamling heter Iskonvalj. En rätt frusen titel. Vill du säga något om varför diktsamlingen heter just så? Har den någon relation till en annan frostig diktsamlingstitel – jag tänker på Lars Noréns Syrener, snö?
M.R: Nog luktade jag på dessa snösyrener redan i tonåren. Men Lars Norén blev ingen viktig poet för mig förrän på 70-talet då han reducerade sitt språk i Paul Celans anda. Iskonvaljerna, liljekonvaljer som drivs upp som julblommor, dök naturligt upp därför att dikten – det är en enda dikt, ingen diktsamling - kom till kring nyåret 2006/07.
T.B: Har jag fel i att du är född och uppvuxen på Gotland?
M.R: Där finns mina snöstormar och mina liljekonvaljeskogar. Och den stad som lärde mig vad en stad kan vara – en kunskap som jag haft föga nytta av eftersom ingen annan stad egentligen liknar Visby. Numera håller jag nog på att internalisera det gotländska landskapet eftersom min mamma är borta och jag inte har någon fast punkt på ön längre.
T.B: Har jag fel när jag påstår att din gotländska – alltså mer den gottländska än den specifikt Visbyrelaterade – erfarenhet är ständigt närvarande i snart sagt allt du skriver?
M.R: Man måste ha ett landskap kring sina figurer. Varför inte ta det som ligger närmast till hands? Gotland har ett tidsdjup och en platthet som tilltalar mig mycket.
T.B: Du kom till Uppsala på 1970-talet för universitetsstudier. Vad läste du?
M.R: Litteraturvetenskap för bland andra Sven Delblanc. Den bäste pedagog jag mött! Sen vart det halvgjord avhandling. En halv doktorsexamen är den bästa utbildning en kritiker kan skaffa sig.
T.B: Jag misstänker att det intressanta intellektuella livet fanns utanför de akademiska institutionerna. Vill du berätta något om det?
M.R: Du har så rätt; du tycks ha en god kunskap om hur det ser ut i universitetsstäder. De som på allvar vill syssla med tänkandet och konsterna överger förr eller senare universitetet, och många av dem har blivit mina vänner. Jag blir beklämd när jag till exempel minns historien om Emanuel Lévinas' besök i Uppsala. Inte bjöds han in av filosoferna. Alliance Francaise hittade en lokal i källaren på dåvarande Humanistcentrum för samtidens främste filosof! Vad gör man? Man viftar uppgivet med rockskörten och vänder sig till andra, lika beklämda. Men trots allt har Uppsala blivit en hemstad, en plats lika viktig som Gotland. Mina passioner är lika starka och kluvna inför båda.
T.B: Om vi ser bakåt på din litterära bana så tycker jag att din verksamhet delar sig i minst tre spår: det lyriska, det kritiska och det essäistiska. Vill du säga något om de här spåren i ditt författarskap?
M.R: Skriver jag den lyrik som jag som kritiker skulle gilla? Kanske, kanske inte. Jag tror att utgångsenergin i alla dessa tre spår kommer ur viljan till kommunikation. Texten är en förunderlig mötesplats mellan läsare och författare där de tillsammans försöker begripa världen. Min livsbild möter andras livsbilder. Det essäistiska kanske också har en rot i det detektiviska, hos Ture Sventon. Jag får ibland en så oregerlig lust att tala om hur det egentligen är, att följa ett spår genom historien, att avslöja hemligheter. Just nu funderar jag på den gamle polarforskaren Finn Malmgren och det stora mysteriet att Lars Gustafsson intresserat sig så intensivt för honom.
T.B: Det är knappast heller fel att lyfta fram poeten Tomas Tranströmer som både en valfrändskap till dig och som ett litteraturvetenskapligt intresse?
M.R: Min avhandling skulle handla om honom. Det blev, långt senare, två små böcker istället, och en tredje kan det bli. Sedan är jag klar med honom. Metaforen har alltid fascinerat mig, men att säga det i dagens litterära klimat är att lägga halsen på stupstocken och sedan vänta på den förunderliga nåden hos poeter och kritikerkolleger. Men jag har också börjat balansera Tranströmer mot andra mindre metaforrika poeter. Jag har just avslutat en liten skrift om Lennart Sjögren. Tranströmers Östersjöar som jag ägnat en bok kom ut 1974. Lennart Sjögrens Havet kom samma år och hamnade omedelbart i skuggan av den. Det är kanske en jungiansk tanke: att utforska sina motpoler, det som länge legat i skugga men som blir synligt när livet långsamt vrider fram nya kontinenter i en.
T.B: Jag funderar lite på ditt efternamn, Ringgren. Är du möjligen nära släkt med den kanske nu inte längre men en gång välkände Helmer Ringgren, professor i både religionshistoria och Gamla testamentets exegetik?
M R: Han är min farbror. Det har betytt mycket att ha honom i bakgrunden. Först långsamt har jag begripit vilket världsrykte den mannen har som filolog och exeget. Han är fortfarande i livet. Jag tänker mycket på honom just nu då jag läser Thomasevangeliet parallellt med Jesper Svenbros nya diktsamling Vingårdsmannen och hans söner. Svenbro gör ett slags mycket elegant och berörande exegetik på vers.
T.B: Din poesi har på senare tid sökt en sakligt tinginriktad väg. Har jag förstått dig helt galet om jag tolkar detta som ett sätt att söka något slags objektivt korrelat till ett kanske allt för kaotiskt universum.
M.R: En god formulering! Jag har alltid fascinerats av Eliots idé om det objektiva korrelatet, att ge en känsla sinnlig, tingslig gestalt. Möjligen har du talat med lösmynta människor som berättat om mitt projekt Mäta, en prosatext om alla skalor och mätningar som fanns i min gotländska barndom – termometrar, tumstockar, gradskivor, balansvågar…. Möjligen är jag där ute efter att försöka upphäva en positivistisk syn på världen genom att driva den ett varv för långt. Jag levde i en värld av många många ting. Numera är det många många böcker, många många ord. Du ser hur böckerna nästan motar ut mig ur min egen lägenhet. Men det kan finnas samma mystiska känsla inför ett ting som ett ord: att ordet är ett ting och tinget ett ord. Här i en låda finns ett stycke av en kyrkklocka som smälte ner i en brand på 30-talet. Jag håller ett ord i handen!
T.B: Tiden är en annan närvarande dimension i dina dikter. Nu och då. Rörelse och stillastående. Minnet och nuet. Är det något du tänker på när du skriver, eller är det en medfödd livskänsla man ser prov på där?
M.R: Historien har alltid funnits för mig, i mig. Så är det med gotlänningar. Och sedan länge ser jag hur denna samtidskänsla med det förflutna flyter in i mina dikter. Och jag kan inte bo på en plats där jag inte har minst tusen år under fötterna. Tid är på samma gång förbindelse och avstånd.
T.B: Jaget och det andra – de andra. Alltså, om jag intalar mig att författandet är ett jagets uppehållande försvar mot både överjaget och samhället, kanske mot duet och detet också – är jag ute och cyklar då? Texten som integritetens enda verkligt säkra plats... Liksom... Ja, vad tror du?
M.R: Att värna jaget samtidigt som man ger upp det. Den som förlorar sig själv skall vinna sig själv? Jo, text är nog integritetens plats. Men också, som jag redan varit inne på, en mötesplats, en dansbana, en valplats. Att bjuda in, att mota undan. Att utöva kritik, att öva sig i försoningens konst. Vad allt kan inte en text bära om den är bra! Vårt enda hem är språket. I en text – och jag struntar totalt i att sammanhanget är ett annat – kan, som Tranströmer säger, "vi dödas ben" kämpa för att åter bli levande". Och för att återknyta till tiden och historien: där citerar han Hesekiel som såg sina hysteriska visioner för mer än tvåtusen år sen.
T.B: Slutligen: Charles Baudelaire, den store franske skalden, (romantikens siste, modernismens förste) har fällt de kända orden, ungefär: Människan kan leva utan bröd, men aldrig utan poesi. Något sådant. Vad tycker du? Är det skitprat, eller något värt att beakta? Självklart måste du inte svara. Jag kan ändå alltid snickra ihop ett snyggt svar åt dig i efterhand. Jag är ju, som sagt, journalist.
M.R: Utan poesi kan vi inte leva. Men de flesta människor, det vet vi av bitter erfarenhet, hämtar inte sitt nödvändiga intag av poesi ur poesin. Då skulle vi poeter vara rika! Men inte heller bröd skall man förakta. Tack för temloarna! Jag ser på kartongen att de är inköpta på Savoy borta på Ringgatan och inte på Rotas konditori på Drottninggatan i Stockholm. Men de höll nästan lika hög klass!
Efter några intensiva halvtimmar måste jag så ta adjö av denne insiktsfulle och kloke skald för att skynda till tåget. Aningen omtumlad står jag utanför porten och tittar på alla lamellhusen från femtiotalet. De står i kreatursliknande rader, som volmat hö, men av sten – lite vanskapligt stirrande med dussintalet gråa ögon vardera. Gräset är illgrönt. Grusgångarna ligger öde. Kanske kan man ana det svaga ekot av förut passerade skosulor. Nej, inbillning. Uppsala, tänker jag när jag skyndar över Luthagsesplanaden under de rodnande träden. Anorna, traditionerna, historiens vingslag. Men hur tyst är inte atmosfären. Intet sus finns i luften så som det borde. Var är bruset från alla de författare som sedan århundraden här har efterträtt varann – generation efter generation. Jag inser att Uppsala har glömt sina skalder, glömt det förflutna, glömt sitt nu och sin framtid. Ändå finns i staden åtminstone en levande röst som inte sjunger anpasslighetens tysta sång. Jag har precis träffat ägaren till den rösten. En av de särpräglade som kan ställas bredvid Uppsalastorheter som Karl-Gustaf Hildebrand, Carl Erik af Geijerstam, Lars Lundkvist, Sven Delblanc. Men nu börjar det blåsa. Och innan jag hunnit inom Centralstationens automatdörrar har snuvan slagit till.
Torsten Böll |
|
