|
 Intervju med Krister Gustavsson
En hösteftermiddag 2008 ringer Torsten Böll (TB) författaren Krister Gustavsson (KG) för en intervju angående Gustavssons nya diktsamling SSM.
T.B: Goddag Krister Gustavsson. Ursäkta att jag stör så här per telefon. Är det okej om jag ställer några frågor angående ditt författarskap. Ska bli en intervju för förlaget Trombones hemsida?
K.G: Tja, vi kan ju testa. Vad har du för frågor?
T. B: Vilken är din favoritfärg?
K.G: Va! Blått tror jag? Eller rött? Nej gult? Men absolut inte grönt!
T.B: Inte grönt! Märkligt.
K.G: Okej då. Jag gillar grönt också. Men skriv vitt och svart istället. Vitt är ju alla färger och svart är ingen. Då har jag sagt allt (haha!) Svartvitt liksom. Men hörru, skulle du inte fråga om mitt författarskap? Det är ju rätt så omfattande. Kanske finns det något litet intressant och uppbyggande att prata om där?
T.B: Jo, jag kommer till det. Men först en annan fråga. Vilken uppfinning uppskattar du mest av alla.
K.G: Jag trodde du var litteraturkritiker, eller åtminstone nån sorts kulturjournalist? Men för att komma vidare säger jag sugröret.
T.B: Varför det?
K.G: Men herregud! Är du dum eller? Man slipper ju lyfta glaset när man dricker. Kan ägna sig åt annat samtidigt med drickandet, skriva tillexempel. Du vet – skriva poesi, romaner, essäer. Har du hört talas om sånt.
T.B: Självklart, det är ju mitt arbete. Jag sysslar dagligen med att producera recensioner, essäer, kulturartiklar. Senast publicerade jag en otroligt djupsinnig essä i tidskriften Kritiker.
K.G: Jaha. Men var det inte jag som skulle berätta om mitt författarskap – om hur, var och varför. Orsakerna bakom det. Och att det blåsiga västkustförlaget Trombone, vill ge ut min nya diktsasmling?
T.B: Det är ju precis det jag gör nu.
K.G: Det verkar inte inte riktigt så.
T.B: Det där var kränkande. Är det du eller jag som är proffset?
K.G: Det vägrar jag att svara på.
T.B: Då fortsätter jag. Vad har du på fötterna egentligen?
K.G: Just nu är det tofflor, men till vintern blir det raggsockor i tofflorna. Och för att få dig tyst kan jag upplysa om att jag går i ordentliga skor när jag visar mig offentligt. Men aldrig knytskor. För då måste man böja sig när man tar på skorna och det avskyr jag. Jag har alltid kardborreknäppning. Gillar det vidhäftande. Förresten, jag tar tillbaka det där om sugandet. Världens bästa uppfinning är kardborrebandet. Men vad händer med själva intervjun.
T.B: Böja sig?
K.G: Ja! Att inte böja sig.
T.B: Vad har du för väder hos dig?
K.G: Vet inte. Jag har alltid rullgardinen nere.
T.B: Du försöker verka djupsinnig.
K.G: Inte alls. Jag är bara trött på att se grannarna hoppa studsmatta och tvätta bilar.
T.B: Vilken färg gillar du på bokomslag?
K.G: Rosa med röd text. Men min bäste – var det Torsten – snart orkar jag inte det här tjafset längre. Har du inte en enda vettig fråga att komma med om mitt författarskap? Allt det där om dess djupa orsaker, ädla syfte, viktiga budskap och så vidare. Och min unika författarprofil inte minst.
T.B: Du är alldeles för självupptagen. Tror du att du är den ende författaren av betydelse här på jorden?
K.G: Nej, förstås. Men just nu måste jag väl tro det, eftersom du gör en intervju just med mig – om just mitt författarskap.
T.B: Ajajaj! Jag vill bara framhålla för herr Poeten att jag är minst lika god som Han. Med mina hitintills elva böcker som har fått lysande recensioner av kritiker av den finaste ullen – alltså de som bor i Stockholm – ligger jag hästlängder före en stackars provinsare som du. Från Uppvidinge var det väl?
K.G: Uppsala, om jag får förtydliga.
T.B: Skit samma.
K.G: Jag måste nog lägga på här. Det här leder ingen vart. Och jag ser precis nu att potatisen kokar över. Hej då!
T.B: Men vänta lite ... Vi tar ...
|
|
