|
 Intervju med Peter Lucas Erixon
Torsten Böll (TB) möter Peter Lucas Erixon (PLE) den 9 mars 2008, dagen före release av Sista Rester av det vilda.
FÖRSTA DELEN
T.B: Varför litteratur?
P.L.E: Uttryck. En bland flera uttrycksformer.
T.B: Så ett behov av…att uttrycka sig helt enkelt?
P.L.E: Nej. Och sannerligen inget 'helt enkelt'. Det går att formulera på ett betydligt mer noggrant och inte banaliserande sätt.
T.B: Inte vad du skulle kalla ett 'uttryckstvång' således?
P.L.E: Verkligen inte; ännu värre. Banalt och psykologiserande.
T.B: Varför vill någon uttrycka sig då? Beskriv det med ord som du inte tycker banaliserar då. Eller psykologiserar.
P.L.E: Jag har förstås inte SVARET på den frågan men jag har som alla som gett sig i kast med något reflekterat över förutsättningar, bevekelsegrunder, krafter som driver på. Jag råkar har lång erfarenhet nu av språket. Jag tänker på mig själv som en punkt, en bristpunkt faktiskt (dock, sett ur mänskligt perspektiv, i djupt positiv bemärkelse), där – förutom min egen individuella livserfarenhet – kanske många generationers nedärvda tryck och pålagringar tar sig uttryck och måste fram. Det har något att göra med att vi lever här, varenda en av oss. Det har nog också explicit något att göra, tänker jag, med den specifika miljö vi stammar ur; familjen, omständigheterna, förutsättningarna. Ett exempel från musiken: den röst som tillhör Joan Baez. Sådana kvaliteter samlade i en och samma människa är något sällsynt. Det är en händelse i sig. Något som kan hända bara med långa mellanrum. Observera att jag naturligtvis inte jämför mig själv med nyss nämnda person.
T.B: En sorts evolutionär psykosocial process.
P.L.E: Om vi så vill. Ett – utskred. En – vacker bristning. Fast inte bristning i betydelsen krackelering, sönderfall, utan en blomstring. ”Jag högaktar författarna som vill skapa något vackert och olönsamt.” Ett citat från Jeanna Levin, en amerikansk astrofysiker.
T.B: Intresserar du dig för sådant? Astrofysik?
P.L.E: Och mycket mer än det. Jag intresserar mig för allt möjligt. Vad tror du om mig? Innan jag ville bli författare ville jag bli läkare, präst, lokförare. Jag skulle kunnat bli – och blir det kanske gärna i något annat liv på någon annan planet, ifall sådant erbjuds – matematiker, lärare, forskare, forskningsresande, musiker. Hunger. Vetgirighet. Och ett visst socialt patos som jag inte underskattar. Och ett slags kärlek. Och en helig vrede.
T.B: Sista rester av det vilda. Varför nu prosapoesi efter nitton års bortavaro från poesin som genre? Den bok det här närmast liknar och över ett långt avstånd ansluter till är Oorn (1989). Du tänker bli poet igen?
P.L.E: Nej, jag är inte poet längre och har inga avsikter att få räknas som en heller. De tjugotvå texter som utgör den här lilla boken har funnits med sedan 1987 när min dotter föddes och därefter min son, de är tjugoett och nitton nu. Under de nitton år som gått sedan Oorn har jag gjort en bok med kortprosa och fem romaner, den senaste Stoft och vind (2007). Efter Oorn gick jag, av ett par tre olika skäl, med beslutsamhet ut ur poesin och in i prosan. Efter tusen tvivel och lika många omprövningar, bearbetningar och omarbetningar kom den dag när det var dags för den här boken att plötsligt bli till.
T.B: Varför just nu?
P.L.E: Därför att jag av en lycklig slump, om slump existerar, stötte samman med Fredrik Ahlfors och Trombone. Att - efter sju års hårt ensamt djupt inåtvänt arbete under vilket jag inte gav ut någon bok alls - ha fått vara med om Stoft och vind och sedan komma hem till Trombone och Fredrik Ahlfors och hans medarbetare är ett lyckligt karriärsteg. Trombone representerar nu det allra bästa i förlagsvärlden i det här landet: utomordentlig litterär hängivenhet, samvetsgrant arbete, samvetsgrannhet i allmänhet. Och det är värden som nu faktiskt förvaltas framför allt av dessa små och halvsmå förlag och – sorgligen, det ska tilläggas med eftertryck - inte av de stora. Inte primärt av de största i alla fall.
T.B: Är du nöjd över Sista rester?
P.L.E: Lycklig.
T.B: Är du stolt?
P.L.E: Jag är, precis som med Röster och brus och Stoft och vind, tacksam över att ha fått vara det redskap som de här texterna har tagit sig in i världen med.
T.B: Du är en mystiker.
P.L.E: Jaså. Jaha. Nå. Tack, tack, tack.
T.B: Du är lycklig säger du.
P.L.E: Jag kan säga att jag är stolt också, om du gärna vill. Och jag kan säga det nästan utan all personlig självhävdelse. Jag säger det för texternas egen skull. Har de bärighet så har de det genom ytterst långsamt verkande prövande 'processer' som jag givetvis inte styr över helt och hållet men som man med träning, tjugoåtta års ensam träning i ensamma rum och prövningar, kan göra sig till verktyget för.
T.B: Talar du om andevärlden nu.
P.L.E: Det gör jag naturligtvis inte. Du är lika aningslöst fånig som de som nu vill sätta sin prägel på kultursfären i det här lilla landet. Nästa fråga, min bäste herre.
T.B: Följer fortsättning?
P.L.E: På vad menar du?
T.B: Det här…samtalet?
P.L.E: Ja visst. Fortsättning följer alltid. Du är välkommen.
Torsten Böll |
|
