|
 Intervju med Trombones hemliga redaktionsråd
Trombones redaktionsråd verkar under pseudonymer och har sedan starten avböjt alla intervjuer med journalister. Hösten 2005 inledde istället frilansjournalisten Torsten Böll ett försök till en intervju genom att skicka frågor via e-post. Torsten Böll fick svar från några av rådsmedlemmarna. Detta är det märkliga resultatet.
Journalisten: På Trombones hemsida framstår redaktionsrådet närmast som ett hemligt sällskap. Varför?
Dr DADA: Trombones redaktionsråd önskar helt enkelt vara ifred från strålning. Vi vill utan yttre påverkan verka för litteratur som gymnastiserar hjärnor, vi vill se böcker som behagar, otillfredställer, lurar och osäkrar. Man riskerar att tappa sin världsåskådning och få träningsvärk i huvudet. Men huvudvärken är bara ett tecken på uppvaknande. Och läser man många Tromboneböcker slipper man med tiden huvudvärk.
Journalisten: Det var inte helt lätt att förstå.
Dr A.G. Basun: Du är egentligen redan på god väg. Vi släpper det där med förklaring. Förståelse är något helt annat. Om hjärngymnastiken utmynnar i ett nät av svarstrådar bortom abstraktionernas nuförtiden alltför entydiga himmelrike (läs: kulturetablissemangets klichéförråd), kan vi ana att vi börjar lyckas i vårt egentilldelade uppdrag.
Journalisten: Hur många är ni i redaktionsrådet?
Dr. A.G. Basun: Få se... din fråga är ställd i presens. Är tiden då en faktor att ta hänsyn till, så att vi bara ska räkna in dem som i den vardagliga begreppsvärldens nuläge är aktiva? Det känns lite banalt. Jag föredrar att bortse från tiden och kalla in även de förgångna och de kommande rådsmedlemmarna i en enda världshistorisk nugegga. Alltså: Redaktionsrådet, inräknat representanter för de i denna stund uppkopplade, de ännu ofödda, de fnittriga och de allvarsamma, de historiska, de förhistoriska (som var med om att begynna tiden), de hysteriska och de ihåliga, de immateriella, de troligen fiktiva, de rent imaginära, de sannolikt bedövade, de utländska (inte minst orientalerna), de afatiska, de sefardiska, de fotbollsspelande, de även i framtiden ofödda, de mytiska, de krigiska, de grubblande (nu tänker jag inte på filosoferna), de skalliga och dem med hår, filosoferna (de antika, sida vid sida med de samtida), de helt omedvetna och dem som möjligen kommer från rymden, består av... nej, det blev svårt... inte oändligt många, men heller inte påtagligt få.
Ingtrud Vonvettetzein: Mängdläran lär oss att en mängd är en grupp omgiven av en cirkel – eller en kvadrat – eller en romb. För att rätt förstå rådsmängden kan med fördel en cirkel dras runt en badvänlig klippö, eller Tylösand för att se hur många som blir inringade. Lämpligen görs detta vid fyra tillfällen under året, vår, sommar, höst och vinter. Medeltalet bör ge en uppskattning om rådsmängden, men i fallet Tylösand får man inte glömma att också räkna sandkornen. Antalet medlemmar i rådet kan alltså egentligen uttryckas i kvantiteten av sandkorn, mineraler, rörliga objekt inom en klippö eller Tylösand. Ett mera kvalitativt och sammanfattande mått, och ett kort svar på frågan blir då, deduktivt, antingen:
Antalet är Tylösand!
Eller:
Antalet är en klippö!
Dr DADA: Vördade dagboksantecknare Dr A G Basun och Ingtrud glömde Kent i Nöbbele. Annars var det nog alla.
Journalisten: Jag förstår att ni vill inte tala om redaktionsrådets medlemmar och att ni försöker driva med mig. Ni har gett ut diktsamlingen Woodstock som första titel. Vad kan vi förvänta oss för böcker från Trombone i framtiden? Blir det mest diktsamlingar?
Vera Ronka: Den som lever få se. Alla läckergomer kan förvänta sig något utöver det vanliga.
Ingtrud Vonvettetzein: Nischade samlingar till 40-talisterna som går i pension, en trilogi troligen, Pliktsamling, Biktsamling och Giktsamling.
Dr. A.G. Basun: Kanske även en en Nietzschad samling, dock bara en monologi, om övermänniskans undergång och den svage, obildade postalkisens makt att utrota de tänkande och förgöra världen. Och en Siktsamling om meteorologins inneboende frigörande kraft. (Borde förresten inte en sådan snarare handla om rymdgrus än om väder?)
Okänd Rådsmedlem 1: Vi driver inte med dig, vi driver mot dig, som barkbitar fångna i bäckvirvlar, driver vi mot dig, ibland bort från dig. Om journalistiken inte kan fånga spegelbilden av sina egna frågor, så vad kan vi annat göra än att driva, som kaveldun i vinden. En identitet är inget man står för, det är något man bär med sig och brottas med, och som har många framtoningar. Vi gör så mycket, ibland sittande, ibland stående, ibland liggande, ibland bakom ryggen på oss själva. Det är väl där som det som kommer att bli till i Trombonen samlar luft, vad vi gör blir tydligt först när vi blåser, inte dig, men luften genom vindlingarna och du hör, om du vill höra, och du ser, om du vill se, och sedan…ja…plötsligt…Det konkreta!
Journalisten: Jag har fått det till fyra stycken i redaktionsrådet. Eller är ni fler? Finns det inte någon som vågar avslöja sin riktiga identitet?
Dr A.G. Basun: Min kollega har redan just svarat så utsökt på din fråga, men jag får försöka närma mig svaret från ett annat tankestreck. Vi gör här allt vad vi kan för att beskriva våra identiteters inre längtan (längtanar, längtänner, irriterande nog finns ingen pluralform angiven), de sanna själsliga konglomeraten. Om vi är oförmögna att nå detta mål får istället vägen dit vara den sprudlande kärnan, slöjornas fallande går inte att påskynda. Egalt sedan om vi till antalet är fyra eller hundra eller en myrstack av stjärnskärvor som väntar på att elefanten ska göra sitt berömda snabelblåstrick, snarlik en trombonstöt, och sprida oss i ett kaleidoskopist regn över världsalltet. (Själv hoppas jag på att få landa i havet.)
Kent: Herr journalist intresserar sig för redaktionsrådet. Vad gäller redaktionsrådet har det för mig alltid mest påmint om det gamla nedlagda kalkstensbrottet i Kräcklingtorp. Den stilla ytan speglar betraktaren, men därunder döljer sig en massa gamla fossil, rostiga kundvagnar, mopeder, den mystiskt försvunne landsfiskalen Bengtsson, förment exporterade haubitsar (hobbitar) samt sannolikt en och annan karp. Sålunda: För att utforska redaktionsrådets djup krävs dykartuber (provtryckta).
Journalisten: Jag har av en förlagskollega till er förstått att vissa tvivlar på huruvida Trombone är seriösa med sin verksamhet. Och jag måste nog tillstå att ni verkar fullständigt galna.
Dr DADA: Seriositet är ett till-stånd. Jag skulle vilja hävda att Trombones vänner är mycket seriösa när de hävdar att de är (i) stånd(-smässiga) till (och ifrån) allt. Galenskapen är tyvärr utbredd å de grövsta. Sannolikt obotbar.
Dr A.G. Basun: Just det! Lobotomi skulle inte ens märkas.
Dr A.G. Basun: Det räcker med en snabb sidoblick mot konst- och litteraturhistorien för att bli fullt övertygad om att galenskap och seriositet inte bara går hand i hand utan att ett visst mått av galenskap (t.ex. 7 lispund eller 8 kubikfot) är en oundgänglig förutsättning för litteraturadvantgardets utveckling i allmänhet och Trombones i synnerhet. Alltså: ickeseriositeten dementeras härmed som en halvplockad kyckling i orkanens öga, medan vi gottar oss åt trivsamheten i övriga delar av ryktet.
Okänd Rådsmedlem 2: Låt mig citera en bortgången rådsmedlem vars identitet ej längre behöver hemlighållas, eftersom hans ID-bricka och personnummer sedan flera år tillbaka är försvunna, alltså Aristoteles: Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae (översatt: Inget stort snille utan en gnutta galenskap).
Efter detta e-postmedelande upphörde Torsten Böll att skicka frågor till Trombone och redaktionsrådet. Trombone vill understryka att Torsten Böll i efterhand har gett sitt tillstånd till denna publikation och att inte någon osämja föreligger. |
|
