|
 Intervju med Simon Jensen
Torsten Böll (T.B) möter Simon Jensen (S.J) på kvarterskrogen Ada's vid Kvilletorget på Hisingen. Det är söndagen den 3 januari 2010 och klockan är 19.07. På bordet står två "stora stark" samt en "sexa Jäger" som Simon har beställt.
S.J: Sådär. Nu kan vi börja. Jag tänkte att det kanske vore bra för dig att få se en ny del av verkligheten. En fin kulturjournalist känner väl inte till den här sortens hak?
T.B: Nej, just här har jag aldrig varit tidigare ... men även journalister behöver ju koppla av ibland.
S.J: Jag brukar ganska ofta gå hit ... eller till ett par svartklubbar jag känner till ... väldigt avkopplande. Ja, skit samma, skål i alla fall, och låt mig få höra dina frågor!
T.B: OK, då går vi rakt på sak. När flyttade du till Sverige? Och varför?
S.J: Hösten 1996. Varför? För att gräset alltid är grönare på andra sidan Kattegatt.
T.B: Är gräset verkligen grönare i Sverige?
S.J: Maten är sämre, spriten är dyrare och människorna är precis lika snyggfula som i Danmark. Men musiken lever verkligen i Sverige! Det är skönt.
T.B: Du använde nyss adjektivet snyggful som du ju själv har hittat på och som definieras i diktsamlingen Skärmen. Ska jag tolka detta som att du försöker införa diverse nya ord i det svenska språket?
S.J: Absolut. Många ord försvinner. Nya måste in. Annars vaknar Orwell och börjar vandra omkring och spöka ... arg som satan.
Simon tömmer sitt glas med Jägermeister.
S.J: Men för att återgå till din första fråga: Egentligen var det en slump som gjorde att jag hamnade i Sverige. Så enkelt är det. Vidare.
T.B: Du har tidigare läst en del naturvetenskap på universitetet. Hur kom det sig att du avbröt din akademiska karriär?
S.J: För det första, så hade jag ingen karriär. Under två och ett halvt år undervisade jag i hårdvaruprogrammering på Göteborgs universitet, men jag slutförde inte mina egna studier och tog aldrig ut någon examen.
T.B (avbryter): Hur kunde du undervisa på universitetet utan att ha en examen?
S.J: Det får du fråga universitetet om. Jag var anställd på ett företag som i sin tur var inhyrt av universitetet. Egentligen en ganska omdömeslös konstruktion som styrs av att universitetet får betalt per elev som slutför en kurs. Ju fler som klarar en kurs, desto fler pengar kommer det in. De studerande betraktas som en inkomstkälla istället för fina, unga individer ... men hur som helst, för att återgå, så det fanns alltså ingen akademisk karriär att avbryta. För det andra, så fanns det flera skäl till att jag inte fortsatte med fysikutbildningen. Dels hittade jag inte de filosofiska svar jag sökte och dels hade jag under samma period en del arbete som musiker. Så småningom tog musiken över.
T.B: Vilka filosofiska svar sökte du?
S.J: Tja, en förklaring på tyngdkraften, till exempel, ja överhuvudtaget begreppet kraft, eller ännu bättre, begreppet fält. De första två åren på fysikprogrammet gick ut på att lära sig tillräckligt med matematik för att kunna utföra koordinattransformationer hit och dit och flytta sig mellan olika matematiska modeller. Jag tycker i och för sig att matematik är kul, men det var ju liksom fel ordning. Jag tror att de naturvetenskapliga utbildningarna tappar många kreativa unga människor genom att vara så statiskt uppbyggda, istället för att förlänga vissa moment och låta de studerande trassla in sig ordentligt och själva komma fram till att differentialekvationerna behövs.
T.B: Nu tappade du mig lite där. Jag är inte så bra på diverse matematiska begrepp.
S.J: Nej, för att du är en litteraturtönt. Och med det menar jag att det inom många grupper med humaniorabakgrund råder en dogmatisk tendens att vägra befatta sig med naturvetenskap eller teknik. Det är ett gammalt fenomen, men det verkar inte ha försvunnit. Snarare tvärtom.
T.B: Men de flesta ingenjörer läser ju aldrig en bok. Ingenting skönlitterärt i alla fall.
S.J: Sant nog, men ingenjörerna springer inte heller omkring och kallar sig för intellektuella och påstår sig veta vad som är vackrast, mest välskrivet, mest provocerande eller mest nyskapande.
T.B: Så du föredrar naturvetenskapen framför poesin?
S.J: Vad fan säger du? Det är ju en helt jävla absurd formulering. Nej, jag avskyr töntar! Så enkelt är det. För mig är en tönt en människa som inte ser till helheten. Vill man uttala sig om verkligheten, så är det minsta man kan göra att förbereda sig ordentligt och undersöka saker och ting, innan man börjar babbla. Och då måste man läsa! Mycket.
Simon reser sig och går fram till baren. Kommer tillbaka med två öl och två whiskey.
S.J: Tyvärr smakar whiskyn riktigt illa här. Billig skit. Men det gör ju att jag kan kosta på mig att bjuda.
T.B: Jag hade nu inte tänkt supa så där värst mycket i kväll. Jag ska träffa en tjej lite senare.
S.J: OK. Det låter ju bra. Skål.
T.B: Ja, skål då ... men för att försöka föra samtalet vidare kan jag ju fråga så här ...
S.J: Vänta lite, bara ...
Simon springer iväg och kommer tillbaka med ett par skivor citron.
S.J: Testa lite citronsaft i ölet. Det höjer faktiskt värdet ... OK, frågan?
T.B: På vilket sätt har du haft gagn av din naturvetenskapliga bakgrund när du har skrivit Skärmen?
S.J: Kul fråga. Egentligen inte mycket. Dock vet jag att vissa av de domedagsliknande stillbilder som jag ibland använder fastnade i huvudet på mig under de åren då jag räknade mycket. Jag minns en surrealistisk dröm där de matematiska tecknen tog över världen. Den började med en stor fest där alla satt och åt och drack vid ett långt bord. Jag satt bredvid ett rottecken och mitt emot mig satt den grekiska bokstaven epsilon och smågrälade med ett likhetstecken. Jag minns att nästan alla tecken var män och ganska svåra att kommunicera med ... senare blev det en riktig mardröm.
T.B: Öh ... OK. På vilka andra sätt har det varit nyttigt att ha matematiska och tekniska kunskaper?
S.J: Jag arbetar halvtid med mitt eget lilla enmansföretag. Men jag tjänar vad som motsvarar lönen från ett heltidskneg, typ som en brevbärare eller något sådant. Det låter sig enbart göra därför att jag är jävligt bra på vissa saker som har med webbprogrammering att göra. Så det är ett stort privilegium. Att ha tid. När Steinbeck skrev några av sina bästa böcker jobbade han samtidigt 11 timmar per dag. Inte mycket tid.
T.B: Vad betyder musiken för dig?
S.J: Den betyder enormt mycket för mig. Lika mycket som sex. Och de två företeelserna hänger faktiskt ihop då och då.
T.B: Förklara ...
S.J: När jag var tolv år började jag runka och fortsatte med detta fram tills den dagen då första knullet fullständigt tog över mitt medvetande. Sedan dess har jag i princip varit ganska låst. Det är ett fängelse. I vissa hemska perioder när jag inte haft något sexliv har jag varit väldigt olycklig, deprimerad, alkoholistisk, halvgalen ... och då har musiken varit min räddning. Att öva tre timmar varje dag blir som meditation, en njutning som är lika stor som de orgastiska muskelkontraktioner som sedan tidernas morgon, i det dolda omedvetna, har styrd större delen av all mänsklig aktivitet ... en annan aspekt är, att när man står på en scen så höjer man avsevärt sina chanser att få till det, den kvällen i alla fall.
T.B: Ska jag skriva allt det där?
S.J: Jag bryr mig inte om vad du skriver. Du är journalist. Ni är roliga, men ganska ytliga människor. Tills motsatsen har bevisats.
T.B: Du är hård. Vad ska jag mer skriva om sex? Sånt säljer ... har du pippat med några kändisar?
S.J: Självklart.
T.B: Vem?
S.J: Ha ha, jag är inte dum, Torsten, bra försök ... ställ en ny fråga.
T.B: Vilken poet gillar du mest?
S.J: Märta Tikkanen, Edith Södergran, Halfdan Rasmussen, Charles Bukowski ... you name it. Det finns hundratals underbara eldar.
T.B: Vilken är den bästa boken du har läst?
S.J: Den frågan är helt omöjlig att svara på ... jag har svårt vid att komma ihåg namn ... det är inte direkt så att jag har en inre tabell över alla böcker jag någonsin läst.
T.B: Nämn ett namn bara.
S.J: Det finns en rumänsk författare som heter Zaharia Stancu. Jag läste hans böcker för en del år sedan och de lämnade djupa spår i mig. Han är riktigt bra.
T.B: Vad har du för politisk övertygelse?
S.J: Det var en svår fråga. Jag har ingen rösträtt vid riksdagsvalen eftersom jag är dansk medborgare. Det roliga är att jag inte heller har någon rösträtt i Danmark, eftersom jag inte längre kan styrka att jag befinner mig tillfälligt i Sverige. Så partipolitik intresserar mig inte längre. Dagens värld behöver politiker som vågar lägga fram lagförslag som faktiskt påverkar folks vardag. Om vi människor i den rikaste tredjedelen av världen inte förändrar vårt sätt att leva, så kommer vi att stå med nya stora världskrig i framtiden. En kamp om de områden där det fortfarande går att leva. Den arkaiska och arketypiska kampen för föda. Det är dags för oss att sänka vår levnadsstandard. Jag är motståndare till tillväxt. När det är kommunval och val till Europaparlamentet brukar jag rösta på den kandidat som jag upplever som mest solidarisk. Och det brukar ju landa på något rött eller grönt. Men jag är inte alls nöjd med de ynkliga yrkespolitiker som finns idag. Vad hände med folkstyret?
T.B: OK. Nu måste jag snart dra. En sista fråga ... vad har du för framtidsplaner?
S.J: Under 2010 kommer det en ny skiva med lite Twin Peaks-aktig filmmusik som jag har gjort tillsammans med den brasilianska gitarristen Frederick Carrilho och producenten Björn Nyberg. Just nu håller Björn på att mixa det sista. Förhoppningsvis kommer det ut i vår. Därutöver skriver jag på en bok om improvisation. Det fortsättar jag med. Och så har jag ju tre olika band att leverera flöjttoner till.
T.B: Tack, Simon. Och tack för ölen!
S.J: Ska vi inte ta en sista?
T.B: Ja, va fan ... det är väl lika bra. Men jag stänger av den här nu.
Torsten Böll stänger av sin lilla bandspelare. Två timmar senare ringer han ett kort samtal och ställer in resten av kvällens aktiviteter. Klockan 01.00 stänger Ada's och Torsten lovar Simon att inte nämna några kändisnamn i artikeln. |
|
